Funktionsnormer och skönhet
När jag var fem år och satt på stranden med min mamma så kom en främmande man fram tills oss och bad henne om att hon skulle täcka över mitt ben eller gå därifrån. Han tyckte det såg äckligt ut och att det skrämde hans barn. Jag höll på att förlänga mitt ben för första gången och hade därför en ilizarov på benet.
Min mamma bad mannen att dra åt helvete men jag kände mig aldrig mer bekväm med att visa benet så öppet för andra. De andra somrarna när jag förlängde det så bar jag byxor eller skynken över benet oavsett hur varmt det blev och fastän min läkare påpekade den förhöjda infektionsrisken.
Jag ville inte att andra skulles se hur förvridet mitt högra skenben såg ut, alla ärr och allt var som samlades kring spikarna oavsett hur mycket jag tvättade.
Somrarna spenderade jag helst inomhus med en bok. Jag skämdes inte bara över mitt ben utan även över min rullstol. Jag såg inte någon som såg ut som mig någonstans i media. Alla kroppar, tjocka och smala, var normalfungerande. De var fria från ärr, från missfärgingar. Benen var raka och fötterna satt som de ska, inte snett som min högerfot och inte krokigt som mitt skenben.
Även när jag inte förlängde benet så hade jag svårt att tycka om min kropp just på grund av ärren. Folk stirrade på mig vart jag än gick, extra mycket i oklädesrummet. Gummiben, cpben, legoben var ord jag fick höra. Jag hade inte två ben, jag hade ett och ett halvt. Det fula, sjuka benet jag hade kunde väl knappas räknas som riktigt? Och det var ju bara ihopbyggt, inkomplett när jag föddes.
Mina ärr var groteska. Jag bytte om under en handduk och när jag sov över bytte jag om under ett täcke, ifall jag överhuvudtaget tog av mig min stödstrumpa. Ifall det inte var äcklan folk kände så var det fascination; De ville titta på det och häpnas, som om jag vore en levande cirkus.
Det tog tid för mig att acceptera hur jag såg ut. Jag vet inte ens ifall jag ännu har gjort det, för att vara ärlig. Jag har lärt mig att mitt ben är fult, jag lägger inte så mycket energi på att tänka på det som förut men ibland så återkommer tankarna, skamkänslorna när jag byter om med andra, oviljan att överhuvudtaget gå utan ortosen bland folk jag inte är bekväm med.
Nu när mina operationer är över så får jag ständigt frågan om jag kommer plastikoperera mig. Visst fick jag frågan innan, ända sedan jag var väldigt liten, men den är extra vanlig nu. Jag måste väl vilja ta bort ärren? Inte kan väl jag vilja ha kvar dem, som ser så fula ut?
Folk blir provocerade när jag säger att jag inte vet ifall jag ska göra det. Det är en självklarhet för dem att jag ska det. Inte får väl jag nöja mig med hur jag är nu när jag kan bli bättre. När jag kanske, en dag, kan passera som normalfungerande, bli en av normkropparna.
När vi pratar om skönhetsideal pratar vi oftast om smalhetsnormer, om kroppshår och om kroppsideal överhuvudtaget. Jag vill att vi även börjar tala om synliga funktionsnedsättningar och skönhetsidealen kring dem.
Vi behöver det verkligen.
Det känns konstigt
För en vecka sedan så hade jag min sista föreställning av Romeo Julia. Det kändes konstigt, att lämna något en har arbetat flera timmar med varje vecka under månader. Att det bara var över sådär tvärt. Det känns konstigt att inte längre behöva vakna tidigt på morgonen på lördagen för att gå till teatern, eller komma hem sent på kvällen efter ännu en föreställning. Det känns konstigt att aldrig mer vara Gregory eller Rosalina. Aldrig slå till Elin på fingrarna under vår slagsmålsscen eller bli exaltrerad över Kim Edermans närvaro.
Och det känns samtidigt skönt, otroligt skönt, att äntligen ha tid över. Att äntligen kunna få sova ut, engagera mig politiskt och ha tid för mig själv. Visserligen varar den fritiden bara en kort stund, snart är det en ny föreställningsperiod med nya roller, nya karaktärer att utforska och nya möjligheter att utvecklas i en, förhoppningsvis, positiv riktning.
För det är det jag har gjort under min tid på Roj, utvecklats.
Jag har alltid varit intresserad av teater men har sett det som något som inte var möjligt för mig, delvis på grund av att jag inte har kunnat prata ordentligt men även på grund av min synliga funktionsnedsättning. Eftersom att många teatrar har auditions så har jag känt att jag inte skulle ha haft en chans att engagera mig då jag har känt att ingen skulle vilja anställa en halt person med ortos. Jag har till och med fått höra det på en casting för en film, att min ortos är för synlig för att jag ska kunna få roller i större produktioner.
RoJ är bra på det sättet. Alla som är med brinner för teatern, och alla får vara med oavsett erfarenhet eller utseende. Det är inga auditions, inga krav (förutom engagemang) som man måste uppfylla.
Jag har även alltid varit blyg. Jag har även alltid haft svårt för att ta kontakt med folk. Jag har även alltid varit osäker på hur jag ska agera i sociala sammanhang. Min röst har ofta svikit mig under presentationer i skolan, jag har stressad mig igenom orden och varit virrig.
Men nu, nu när jag har spenderat månader med att lära mig prata på rätt sätt, så har det sakta börjat försvinna. Jag har även blivit mer ansvarsfull, vilket man behöver vara när man är med i en produktion. Det går inte att inte ta det seriöst, eller strunta i repetitioner för att en inte känner för att gå. Jag har fortfarande en lång väg att gå och mycket att förbättra i min rollgestaltning men det går an.
Jag har visserligen varit med i en föreställning tidigare, "Momo", men det var en mindre roll med färre repliker och då var jag inte duktig. Då talade jag snabbt, tyst och otydligt. Det var i Romeo Julia som jag faktiskt blev stolt över min insats.
RoJ har även gett mig så mycket annat. Jag har fått så många underbara vänner under de här månaderna, vänner som har gjort mig så glad när jag har behövt uppmuntran och jag har även lärt känna många nya människor i olika åldrar.
Så därför tackar jag för den här tiden. Tack för dessa underbara månader, och jag hoppas att får träffa alla snälla personer från ensamblen i fortsättningen.
Och tack RoJ, för mitt A i betyg inom Retorik. Jag tror knappast att jag kunde ha gjort det utan denna erfarenhet.
Rullstolar och bebisröster
Novell: Bojor
Detta är en novell jag skrev till en skrivar-tävling i skolan. Tänkte posta den här bara för att.
Temat var "frihet"
Från ögonblicket hon föddes så satt hon i bojor. Tunga, kraftiga bojor som höll henne kvar på samma ställe livet ut. Bojor som tvingade henne att stanna kvar på den platsen hon så gärna ville lämna, bojor som förhindrade henne från att utforska världen som hon föddes in i. Där hon var född skulle hon även dö, i en herrgård hos en man vars ord skulle vara lag, och hennes lydnad var beviset på hans makt. Hon var som alla andra kvinnor på sin tid, ett sätt för hennes far att skaffa sig inflytande genom att lova bort henne till någon rik man. När hon var gift så var det hennes make som satt med makten över hennes liv, då var det hennes make som skulle bestämma över varje andetag och hjärtslag. För som kvinna var hon aldrig myndig. Som kvinna var hon alltid ett barn i det grymma samhällets ögon.
Hon var född i bojor, såsom alla kvinnor från hennes tid. Deras brott var deras existens och domaren var kyrkan och guden som de predikade om. Han som satt på sin tron i det blå och sades hata henne, hon som inte var skapad till hans avbild och aldrig till hans jämlike eller dotter. Domaren var samhället i sig och männen som byggde upp det. (Hon undrade ibland ifall det verkligen var guds hat som förtryckte henne och ifall skulden inte tillhörde männen som talade för honom.)
Hon var född i bojor och lärde sig kvickt sin roll i livet, men lät sig aldrig kuvas eller definieras av den. Bojor bar hon, javisst, men även fria män bar på tyngder. Även fast männen i hennes liv styrde över hennes val och möjligheter så fanns det saker de inte kunde kontrollera. Hennes tankar.
Hennes uppror låg i tankarna och i hemligheterna som hon bar. Det var dem hon kunde sjunka tillbaka i när världen blev för kall. Hon snörjde sin korsett hårt och såg den som sin rustning istället för något som förhindrade hennes andning och komfort, en ringbrynja som hon bar var dag som bevis för alla strider hon utkämpat genom att bara överleva till nästa dag. Hon talade aldrig utan att bli tilltalad och hennes röst löd klar när hon väl fick använda den. Hon talade heller aldrig utan att tänka och sade aldrig något som någon skulle kunna använda emot henne senare. Hon dolde kunskapen hon fått från sin broders böcker i fnitter och tomma blickar, tryckte tillbaka önskan om att en dag få sätta en man på plats och briljera med sin intelligens. Hennes pudrade ansikte och blodröda läppar var masken hon satte på sig varje dag, den som inga ögon kunde genomskåda.
Och hon bar på något annat. Hon bar på en hemlighet i form av en kvinna mjuk som dun och len som siden. En kvinna var skratt lät som klockor och läppar smakade sötare än de bakelser hon åt i sin ungdom. En kvinna vars lår skälvade när hon gick och vars höfter dansade medan hon skurade golven i herrgården, eller dammade tavlorna föreställande Herrar från förr. En kvinna vars värme om natten kunde få henne att känna sig trygg. Det var få nätterna de hade tillsammans då de inte hade råd att bli påkomna.
Hemligheten var kvinnan som fick hennes bojor av kvinnoförakt och förtryck att kännas som gjorda av bomull. Så länge de hade varandra så kunde hon glömma sin fångenskap.
I korsetten låg hennes stolthet, i orden låg hennes list och i sminket låg hennes trygghet. Men hennes lycka, hennes frihet låg i kärleken.
De osynliga
Tiggarna börjar smälta in i bakgrunden för dig. "Var tog han som brukade sitta vid busshållsplatsen vägen? Åh, sitter han fortfarande kvar? Är du säker? Jag har inte sett honom." Nästa dag gör du det, men bara för att du tänker på det.
Soppköket i din kommun delar ut flygblad. De behöver hygienartiklar till de kvinnor som inte har råd med trosskydd, laktosfria matprodukter till de hemlösa som blir sjuka av vanlig mjölk. De behöver mat för de som är hungriga och kläder till de som fryser.
Du har säckar fulla av avlagda kläder, skafferiet fyllt av torkade bönor och linser, spannmål och gryn och en budget som åtminstone skulle räcka till fyra paket bindor. Du väljer att inte gå dit. Du har inte tid. Du vågar inte. Du väljer att ignorera, för det är lättast så.
Du tänker på kvinnan vid ICA igen, dagen före julafton. Hur mår hon? Vad gör hon nu? Fryser hon? Är hon hungrig?
Du skjuter ifrån dig tankarna. Du går och lägger dig. Din mage gör ont av allt julgodis du har ätit. Runt granen står det presenter. Du är glad. Du väljer att inte tänka på kvinnan någon mer. Det blir bäst så.
En hel portion gröt står ute på din balkong och kallnar, den du ställde fram åt en varelse som inte finns men inte kunde avvara personerna du ser varje dag men som ändå blir osynliga för dig.
Jag bör skämmas
Skrattsalvorna väntade inte. Alla i klassrummet började skratta, alla utom personen som hade frågat och läraren.
Även jag skrattade till en början när jag plötsligt frågade mig själv en sak. Vad var det jag skrattade åt egentligen? Vad var det som var så lustigt med min väns fråga?
Det jag insåg var att det inte var frågan jag eller resten av eleverna skrattade åt. Det var vår vän, personen vi brukar umgås med på rasterna och annars uppskatta. Vi satt där och skrattade åt en fråga vi själva visste svaret, och hånade hen för att hen själv inte visste det.
Vi satt där och skrattade åt att en person inte visste svaret på något vi ännu inte hade lärt oss i skolan.
Vi skrattade åt att hen hade räckt upp handen och frågat vår lärare någon hen inte förstod.
Och det var inte förrän jag fick där här insikten som jag förstod hur fruktansvärt elakt det egentligen var. För vad är det roliga i att någon inte kan? Varför sitter vi där och skrattar och hånar en person för att denne inte vet lika mycket som vi?
Varför föraktar vi okunskap så mycket?
Varför förväntar vi oss att alla ska kunna exakt det vi kan redan från födseln?
Och varför, varför tycker vi det är okej att håna folk för sånt? Att skratta åt en person som efter detta aldrig räckte upp handen igen? Att håna någon till tystnad, så att den inte längre vågar fråga om saker hen inte kan, och troligen aldrig kommer att förstå just tack vare att hen inte kan förmå sig att fråga i rädsla för att bli utskrattad igen?
För din sexualitet är alltid ett politiskt ställningstagande
Propagandan är dina kyssar. De som du sätter på din samkönade partners läpper för att få känna närhet.
Propagandan är när ni håller handen på en gata i Moskva.
Propagandan är när du som lärare berättar för din 12 åriga elev att nej, det är inget fel på hen. Nej, det är normalt att känna såhär. Nej, du är inte ensam. Det är fler som du. Att förklara att hens kärlek till sin bästa vän av samma kön inte är smutsigt eller perverst.
Propagandan är din regnbågsflagga, eller ditt hår som inte är tillräckligt könsstereotypt, eller ditt sätt att hålla dig på som inte stämmer överens med den rollen du föddes in i, eller dina kläder som alltid är för avvikande, för fel.
Propagandan är att du och din partner vill vara föräldrar men inte vill skiljas åt för att rätta sig in i ett heteronormativt samhälle.
Propagandan är homosexualiteten i sig.
Åsikter
Ifall din åsikt handlar om att vissa personer förtjänar att brott begås mot dem tack vare kläderna de har på sig så är den dålig och skadlig.
Ifall din åsikt handlar om att vissa personer är mer värda för hur de ser ut och hur många kilon de väger så är den dålig och skadlig.
Ifall din åsikt är att människor inte förtjänar samma rättigheter och möjligheter som dig för att de har en annan läggning, ett annat kön, en annan hudfärg, en annan religion och allt annat man kan tänka sig, ja då är den dålig. Då behöver den inte yttras. Då skyddas den inte heller av yttrandefrihetslagen, då våra grundlagar även handlar om människors rätt till att finnas och ifall din åsikt kan ta friheten från någon annan person så har du inte heller rätt till att yttra den åsikter.
Ja, alla får ha åsikter. Men allas åsikter är inte lika relevanta, värdefulla och vettiga som andras. För jo, det finns vettiga åsikter och det finns även motsatsen.
wow låter det som att jag är för en diktatur nu????? jo kanske ifall det vore så att jag faktiskt då skulle kunna få samma möjligheter som alla andra och att mitt värde inte skulle ligga i mitt kön eller vad jag identifierar mig som
Ett tackbrev till alla människor jag stöter på i vardagen
Tack du vuxna man som talade om för mig att jag kommer bara oskuld för evigt tack vare att jag inte är attraherad av män, och att sex inte räknas sålänge det inte är en penis iblandad. Tack för att du bidrar till en heteronormativ syn på sex, och även bidrar till en penetrationsnorm.
Tack du nära vän som ständigt använder ordet 'cp' som nedvärderande ord till personer som du tycker är korkade eller till objekt som inte fungerar som de ska. Tack för att du använder en muskelsjukdom som nedsättande ord. Tack för att du bidrar till en felaktig syn av människor med celebral pares, och att de med en cp-skada talas till som barn och inte tas på allvar även fast de är vuxna människor.
Tack du tonårspojke som förklarar för mig att kvinnor inte är lika smarta som män, och att våra känslor ständigt kommer i vägen för oss och att vi därför inte borde få inneha en maktposition i samhället. Tack för att du bidrar till synen på kvinnor som emotionella, dumma och instabila.
Tack du tonårstjej som satt brevid mig på tunnelbanan och pratade högljutt i telefon om slamporna på din skola. Tack för att du även nämde att det inte är så konstigt att en av de har blivit våldtagna. Tack för att du pratade om dig skolkamrat som om att övergreppet var hennes fel. Tack för att du lägger skulden på offret. Tack för att du bidrar till ett samhälle där människor inte vågar anmäla brott som begås mot dem för att de är rädda för att inte tas på allvar eller bli beskyllda över något de inte har kontroll över.
Tack allihopa för att personer som ni för varje gång ni öppnar munnen gör samhället till en tråkigare och hemskare plats att leva på. Tack för att ni bidrar till en värld där bara en typ av människor accepteras.
Min nya skola
- God skolmat (Vi har matkuponger och kan då äta på ett fyrtiotal resturanger i Söder för 55 kronor)
- Trevliga lärare (Älskar speciellt min engelsklärare, som är jätterolig)
- Biblioteket är underbart. De har ett helt rum för SCFI, Fantasy och skräck.
- Trevliga människor i min klass
Att fiska efter komplimanger
Det finns extremt många som lägger ut bilder på sig själva och skriver att de är fula och lika många som parodierar dem. Överallt kan man se hur människor kallar de som lägger ut dessa bilder för otrevliga saker och skriver om att de bara vill ha uppmärksamhet. Och det är något jag blir så irriterad på.
Vi lever i ett samhälle där vi matats fylla med budskap om att vi bara duger om vi är vackra, där "Du är fin" gör en glad i flera dagar medan komplimanger som "Du är den snällaste jag vet" ses över och knappt kvittar för ens självkänsla.
Vi lever i ett samhälle där människor gör vad som helst för att nå idealet och struntar i sin hälsa på vägen mot skönhet.
Vi lever i ett samhälle där den enda bekräftelsen som verkar kvitta är den som du får för ditt utseende.
Är det då så konstigt att människor skapar sånna statusar eller trådar? Är det då så konstigt att människor fiskar efter komplimanger? Även fast de kanske inte är äkta så är det alltid en tröst för en. De kan stilla det där självhatet och det man ogillar hos sig själv ett tag.
Varför inte hata sjukdomen istället för den som drabbas av den istället?
Novell: Att flyga utan vingar
----
När hon var liten, ungefär fem år gammal, så brukade hon fantisera om att hon var en fågel. Hon mindes en gång när hon hade ställt sig på hustaket och varit alldeles säker på att ifall hon sträckte ut armarna och flaxade lite så skulle hon kunna flyga. Hennes mor tvingade ner henne innan hon hade fått chansen att testa.
När hon blev äldre och hennes livliga fantasi avtog allt mer så kunde hon inte längre låtsas. Förut så kunde hon nästan känna vinden under sina icke-existerande vingar men inte nu längre. Hon kunde inte ens se vingarna framför sig, och inte heller tänka sig känslan av att flyga iväg från sin familj och allt som det innebar.
Men varje år, oavsett hur gammal hon blev, så önskade hon sig att hon var en fågel på sin födelsedag. Varje gång hon blåste ut ljusen så bad hon om att få vingar. Hennes önskning inträffade aldrig.
När hon var 16 år så lämnade hennes far henne. Han dog i sviterna av cancer.
Hon grät inte på hans begravning. Varför skulle hon gråta? Han var i himlen nu och fick vila.
När hon var fyrtio år och hade familj och barn så dog hennes mor. Då grät hon, och hon grät och grät och grät. Hon visste inte varför hon sörjde sin mor så starkt men inte sin far och det hade hon skuldkänslor över.
När hon var femtio år flyttade hennes äldsta son hemifrån och när hon var femtiofem år så lämnade även hennes yngsta dotter henne.
När hon var sextio år så drabbades även hon av cancer. Hon var inte rädd för att dö, inte under hela behandlingen. Den misslyckades med att eliminera cancercellerna, och hon blev tillslut så sjuk att hon spenderade dagarna i sin säng, för svag för att ens röra sig.
Och plötsligt så var hon tillbaka på hustaket igen. Hustaket som hon hade stått på för så länge sedan. Hon sträckte ut armarna och gick rakt ut i intet.
Och hon flög.
Bröst
Plötsligt blev det något opassande, plötsligt så skulle jag även ha en bikiniöverdel när jag badade.
Den var jobbig, och den tog ifrån mig lite av glädjen i att bada, då det var så obekväm.
Jag förstod inte varför. Min bror fick ju gå utan tröja fortfarande, och han var åtta. Varför fick inte jag göra det?
Min bror hade inte bröst. Men det hade inte jag heller. Jag var sex år, och mindre än min bror. Ändå så skulle min nakna bröstkorg vara något jag skulle dölja, något som ingen annan skulle få se.
Och det var då jag började känna skam över min kropp, och senare skulle jag börja känna skam över de brösten jag senare skulle utveckla.
Ens bröst fick ingen annan se, det var något som inte ens andra tjejer fick se på, det var något som var privat. Bara för en själv, och kanske för en pojk eller flickvän i framtiden.
För mina bröst var skambelaggda innan jag ens visste vad ordet skam var.
För mina bröst var sexualiserade innan jag ens hade fått min första flickvän
Mina bröst var bröst när de fortfarande var likadana som min brors.
Och nu, när jag är sexton år och skäms ifall min bröstvårta syns igenom ett plagg, när jag svettas på sommaren och ser mina killkompisar gå utan tröja, när jag ser alla bilder som ständigt laddas upp på gsm på barbröstade killar så undrar jag bara vad det är som är så speciellt med våra kroppar.
Varför det är just våra kroppar som ska vara sexiga hela tiden, varför kan inte ens en mamma ska kunna amma offentligt utan att bli stirrad på som om hon hade gjort något fruktansvärt?
Varför ska våra kroppar ses som objekt för njutning, och inte för just vad det är, kroppar?
Vad är det som är svårt att förstå med ett nej?
För ett par dagar sedan så besökte min flickvän Ashes Stockholm. När jag satt och väntade på henne på plattan så kommer en okänd kille fram till mig och försöker få kontakt. (Jag kanske bör tillägga att jag satt och läste när det skedde?)
I alla fall, han sätter sig ner bredvid mig. Säger att jag är söt och frågar frågor om mig. (Vad heter du? Hur gammal är du?)
Jag svarar på frågorna så kort som möjligt och ägnar honom knappt någon uppmärksamhet överhuvudtaget, för jag ville hinna läsa klart kapitlet innan Ashes kom.
Plötsligt frågar killen ifall jag vill följa med honom in på toaletten och ha sex. Och då blev jag mer irriterad på honom än jag var innan. Att han ens har mage att fråga mig något sådant, en helt okänd person för honom och som inte på något sätt visat sig vara intresserad av att ens lära känna honom.
Mitt svar till honom var att han kunde dra åt helvete och lämna mig ifred. Svaret på det blev "Varför är du så arg? Jag försöker bara lära känna dig..."
"Jag vill inte lära känna dig", svarade jag. "Kan du lämna mig ifred?"
Inte förrän då verkade han förstå någorlunda att han besvärade mig. "Oj, är du tillsammans med någon?"
"Ja," svarade jag. "Ja, det är jag."
"Oj, förlåt. Väntar du på honom?"
Jag besvärade mig inte ens att rätta könet, så jag bara nickade. Och då gick han iväg.
För att mina nej, mina "Gå härifrån" var inte nog för honom att lämna mig ifred, han var tvungen att höra att jag hade pojkvän för att han skulle lyssna. Att han inte kunde lyssna eller förstå förrän han såg mig som upptagen, någon annans, är skrämmade. Och det är inte första gången detta händer.
Och varför känns det mer som om att hans ursäkt var riktat till mit ickeexisterande pojkvän än till mig?
Jag kan spå framtiden
Jag har börjat sammanställa en lista om varför pride behövs med hjälp av mina ankvänner från gruppen "Alla ankor lägger inte ägg" på facebook.
Här är ett par av punkterna.
1. För att självmordsstatistisken är betydligt högre hos hbtq-ungdomar än vad den är bland heterosexuella.
2. För att orden bög, flata, transa och liknande fortfarande används som förolämpningar, till skillnad från ordet hetero.
3. HBTQA människor är fortfarande inte lika accepterande i samhället som de borde vara.
4. För att homosexuella trakasseras, misshandlas och förnedras offentligt i Ryssland utan att det får konsekvenser.
Hela listan finns i gruppen. Gå med för att läsa!
