Att fiska efter komplimanger
Det finns extremt många som lägger ut bilder på sig själva och skriver att de är fula och lika många som parodierar dem. Överallt kan man se hur människor kallar de som lägger ut dessa bilder för otrevliga saker och skriver om att de bara vill ha uppmärksamhet. Och det är något jag blir så irriterad på.
Vi lever i ett samhälle där vi matats fylla med budskap om att vi bara duger om vi är vackra, där "Du är fin" gör en glad i flera dagar medan komplimanger som "Du är den snällaste jag vet" ses över och knappt kvittar för ens självkänsla.
Vi lever i ett samhälle där människor gör vad som helst för att nå idealet och struntar i sin hälsa på vägen mot skönhet.
Vi lever i ett samhälle där den enda bekräftelsen som verkar kvitta är den som du får för ditt utseende.
Är det då så konstigt att människor skapar sånna statusar eller trådar? Är det då så konstigt att människor fiskar efter komplimanger? Även fast de kanske inte är äkta så är det alltid en tröst för en. De kan stilla det där självhatet och det man ogillar hos sig själv ett tag.
Varför inte hata sjukdomen istället för den som drabbas av den istället?
Novell: Att flyga utan vingar
----
När hon var liten, ungefär fem år gammal, så brukade hon fantisera om att hon var en fågel. Hon mindes en gång när hon hade ställt sig på hustaket och varit alldeles säker på att ifall hon sträckte ut armarna och flaxade lite så skulle hon kunna flyga. Hennes mor tvingade ner henne innan hon hade fått chansen att testa.
När hon blev äldre och hennes livliga fantasi avtog allt mer så kunde hon inte längre låtsas. Förut så kunde hon nästan känna vinden under sina icke-existerande vingar men inte nu längre. Hon kunde inte ens se vingarna framför sig, och inte heller tänka sig känslan av att flyga iväg från sin familj och allt som det innebar.
Men varje år, oavsett hur gammal hon blev, så önskade hon sig att hon var en fågel på sin födelsedag. Varje gång hon blåste ut ljusen så bad hon om att få vingar. Hennes önskning inträffade aldrig.
När hon var 16 år så lämnade hennes far henne. Han dog i sviterna av cancer.
Hon grät inte på hans begravning. Varför skulle hon gråta? Han var i himlen nu och fick vila.
När hon var fyrtio år och hade familj och barn så dog hennes mor. Då grät hon, och hon grät och grät och grät. Hon visste inte varför hon sörjde sin mor så starkt men inte sin far och det hade hon skuldkänslor över.
När hon var femtio år flyttade hennes äldsta son hemifrån och när hon var femtiofem år så lämnade även hennes yngsta dotter henne.
När hon var sextio år så drabbades även hon av cancer. Hon var inte rädd för att dö, inte under hela behandlingen. Den misslyckades med att eliminera cancercellerna, och hon blev tillslut så sjuk att hon spenderade dagarna i sin säng, för svag för att ens röra sig.
Och plötsligt så var hon tillbaka på hustaket igen. Hustaket som hon hade stått på för så länge sedan. Hon sträckte ut armarna och gick rakt ut i intet.
Och hon flög.
Bröst
Plötsligt blev det något opassande, plötsligt så skulle jag även ha en bikiniöverdel när jag badade.
Den var jobbig, och den tog ifrån mig lite av glädjen i att bada, då det var så obekväm.
Jag förstod inte varför. Min bror fick ju gå utan tröja fortfarande, och han var åtta. Varför fick inte jag göra det?
Min bror hade inte bröst. Men det hade inte jag heller. Jag var sex år, och mindre än min bror. Ändå så skulle min nakna bröstkorg vara något jag skulle dölja, något som ingen annan skulle få se.
Och det var då jag började känna skam över min kropp, och senare skulle jag börja känna skam över de brösten jag senare skulle utveckla.
Ens bröst fick ingen annan se, det var något som inte ens andra tjejer fick se på, det var något som var privat. Bara för en själv, och kanske för en pojk eller flickvän i framtiden.
För mina bröst var skambelaggda innan jag ens visste vad ordet skam var.
För mina bröst var sexualiserade innan jag ens hade fått min första flickvän
Mina bröst var bröst när de fortfarande var likadana som min brors.
Och nu, när jag är sexton år och skäms ifall min bröstvårta syns igenom ett plagg, när jag svettas på sommaren och ser mina killkompisar gå utan tröja, när jag ser alla bilder som ständigt laddas upp på gsm på barbröstade killar så undrar jag bara vad det är som är så speciellt med våra kroppar.
Varför det är just våra kroppar som ska vara sexiga hela tiden, varför kan inte ens en mamma ska kunna amma offentligt utan att bli stirrad på som om hon hade gjort något fruktansvärt?
Varför ska våra kroppar ses som objekt för njutning, och inte för just vad det är, kroppar?
Vad är det som är svårt att förstå med ett nej?
För ett par dagar sedan så besökte min flickvän Ashes Stockholm. När jag satt och väntade på henne på plattan så kommer en okänd kille fram till mig och försöker få kontakt. (Jag kanske bör tillägga att jag satt och läste när det skedde?)
I alla fall, han sätter sig ner bredvid mig. Säger att jag är söt och frågar frågor om mig. (Vad heter du? Hur gammal är du?)
Jag svarar på frågorna så kort som möjligt och ägnar honom knappt någon uppmärksamhet överhuvudtaget, för jag ville hinna läsa klart kapitlet innan Ashes kom.
Plötsligt frågar killen ifall jag vill följa med honom in på toaletten och ha sex. Och då blev jag mer irriterad på honom än jag var innan. Att han ens har mage att fråga mig något sådant, en helt okänd person för honom och som inte på något sätt visat sig vara intresserad av att ens lära känna honom.
Mitt svar till honom var att han kunde dra åt helvete och lämna mig ifred. Svaret på det blev "Varför är du så arg? Jag försöker bara lära känna dig..."
"Jag vill inte lära känna dig", svarade jag. "Kan du lämna mig ifred?"
Inte förrän då verkade han förstå någorlunda att han besvärade mig. "Oj, är du tillsammans med någon?"
"Ja," svarade jag. "Ja, det är jag."
"Oj, förlåt. Väntar du på honom?"
Jag besvärade mig inte ens att rätta könet, så jag bara nickade. Och då gick han iväg.
För att mina nej, mina "Gå härifrån" var inte nog för honom att lämna mig ifred, han var tvungen att höra att jag hade pojkvän för att han skulle lyssna. Att han inte kunde lyssna eller förstå förrän han såg mig som upptagen, någon annans, är skrämmade. Och det är inte första gången detta händer.
Och varför känns det mer som om att hans ursäkt var riktat till mit ickeexisterande pojkvän än till mig?
