Ett tackbrev till alla människor jag stöter på i vardagen
Tack du vuxna man som talade om för mig att jag kommer bara oskuld för evigt tack vare att jag inte är attraherad av män, och att sex inte räknas sålänge det inte är en penis iblandad. Tack för att du bidrar till en heteronormativ syn på sex, och även bidrar till en penetrationsnorm.
Tack du nära vän som ständigt använder ordet 'cp' som nedvärderande ord till personer som du tycker är korkade eller till objekt som inte fungerar som de ska. Tack för att du använder en muskelsjukdom som nedsättande ord. Tack för att du bidrar till en felaktig syn av människor med celebral pares, och att de med en cp-skada talas till som barn och inte tas på allvar även fast de är vuxna människor.
Tack du tonårspojke som förklarar för mig att kvinnor inte är lika smarta som män, och att våra känslor ständigt kommer i vägen för oss och att vi därför inte borde få inneha en maktposition i samhället. Tack för att du bidrar till synen på kvinnor som emotionella, dumma och instabila.
Tack du tonårstjej som satt brevid mig på tunnelbanan och pratade högljutt i telefon om slamporna på din skola. Tack för att du även nämde att det inte är så konstigt att en av de har blivit våldtagna. Tack för att du pratade om dig skolkamrat som om att övergreppet var hennes fel. Tack för att du lägger skulden på offret. Tack för att du bidrar till ett samhälle där människor inte vågar anmäla brott som begås mot dem för att de är rädda för att inte tas på allvar eller bli beskyllda över något de inte har kontroll över.
Tack allihopa för att personer som ni för varje gång ni öppnar munnen gör samhället till en tråkigare och hemskare plats att leva på. Tack för att ni bidrar till en värld där bara en typ av människor accepteras.
Att fiska efter komplimanger
Det finns extremt många som lägger ut bilder på sig själva och skriver att de är fula och lika många som parodierar dem. Överallt kan man se hur människor kallar de som lägger ut dessa bilder för otrevliga saker och skriver om att de bara vill ha uppmärksamhet. Och det är något jag blir så irriterad på.
Vi lever i ett samhälle där vi matats fylla med budskap om att vi bara duger om vi är vackra, där "Du är fin" gör en glad i flera dagar medan komplimanger som "Du är den snällaste jag vet" ses över och knappt kvittar för ens självkänsla.
Vi lever i ett samhälle där människor gör vad som helst för att nå idealet och struntar i sin hälsa på vägen mot skönhet.
Vi lever i ett samhälle där den enda bekräftelsen som verkar kvitta är den som du får för ditt utseende.
Är det då så konstigt att människor skapar sånna statusar eller trådar? Är det då så konstigt att människor fiskar efter komplimanger? Även fast de kanske inte är äkta så är det alltid en tröst för en. De kan stilla det där självhatet och det man ogillar hos sig själv ett tag.
Varför inte hata sjukdomen istället för den som drabbas av den istället?
Bröst
Plötsligt blev det något opassande, plötsligt så skulle jag även ha en bikiniöverdel när jag badade.
Den var jobbig, och den tog ifrån mig lite av glädjen i att bada, då det var så obekväm.
Jag förstod inte varför. Min bror fick ju gå utan tröja fortfarande, och han var åtta. Varför fick inte jag göra det?
Min bror hade inte bröst. Men det hade inte jag heller. Jag var sex år, och mindre än min bror. Ändå så skulle min nakna bröstkorg vara något jag skulle dölja, något som ingen annan skulle få se.
Och det var då jag började känna skam över min kropp, och senare skulle jag börja känna skam över de brösten jag senare skulle utveckla.
Ens bröst fick ingen annan se, det var något som inte ens andra tjejer fick se på, det var något som var privat. Bara för en själv, och kanske för en pojk eller flickvän i framtiden.
För mina bröst var skambelaggda innan jag ens visste vad ordet skam var.
För mina bröst var sexualiserade innan jag ens hade fått min första flickvän
Mina bröst var bröst när de fortfarande var likadana som min brors.
Och nu, när jag är sexton år och skäms ifall min bröstvårta syns igenom ett plagg, när jag svettas på sommaren och ser mina killkompisar gå utan tröja, när jag ser alla bilder som ständigt laddas upp på gsm på barbröstade killar så undrar jag bara vad det är som är så speciellt med våra kroppar.
Varför det är just våra kroppar som ska vara sexiga hela tiden, varför kan inte ens en mamma ska kunna amma offentligt utan att bli stirrad på som om hon hade gjort något fruktansvärt?
Varför ska våra kroppar ses som objekt för njutning, och inte för just vad det är, kroppar?
Vad är det som är svårt att förstå med ett nej?
För ett par dagar sedan så besökte min flickvän Ashes Stockholm. När jag satt och väntade på henne på plattan så kommer en okänd kille fram till mig och försöker få kontakt. (Jag kanske bör tillägga att jag satt och läste när det skedde?)
I alla fall, han sätter sig ner bredvid mig. Säger att jag är söt och frågar frågor om mig. (Vad heter du? Hur gammal är du?)
Jag svarar på frågorna så kort som möjligt och ägnar honom knappt någon uppmärksamhet överhuvudtaget, för jag ville hinna läsa klart kapitlet innan Ashes kom.
Plötsligt frågar killen ifall jag vill följa med honom in på toaletten och ha sex. Och då blev jag mer irriterad på honom än jag var innan. Att han ens har mage att fråga mig något sådant, en helt okänd person för honom och som inte på något sätt visat sig vara intresserad av att ens lära känna honom.
Mitt svar till honom var att han kunde dra åt helvete och lämna mig ifred. Svaret på det blev "Varför är du så arg? Jag försöker bara lära känna dig..."
"Jag vill inte lära känna dig", svarade jag. "Kan du lämna mig ifred?"
Inte förrän då verkade han förstå någorlunda att han besvärade mig. "Oj, är du tillsammans med någon?"
"Ja," svarade jag. "Ja, det är jag."
"Oj, förlåt. Väntar du på honom?"
Jag besvärade mig inte ens att rätta könet, så jag bara nickade. Och då gick han iväg.
För att mina nej, mina "Gå härifrån" var inte nog för honom att lämna mig ifred, han var tvungen att höra att jag hade pojkvän för att han skulle lyssna. Att han inte kunde lyssna eller förstå förrän han såg mig som upptagen, någon annans, är skrämmade. Och det är inte första gången detta händer.
Och varför känns det mer som om att hans ursäkt var riktat till mit ickeexisterande pojkvän än till mig?
Skolarbete: Krönika
Detta är en krönika jag skrev förra terminen i skolan. Tänkte publicera den här.
Mammas lilla prinsessa
Första gången jag märkte att jag blev behandlad annorlunda än min bror var när jag var sju år. Jag satt med min släkt vid middagsbordet, min mamma fyllde år och vi firade henne med en massa god mat. De börjar prata om hennes ålder, och plötsligt säger hon "Ja, snart är man väl mormor då." Jag var då redan helt anti mot tanken på barn, och det sa jag till henne. "Nej, jag ska inte ha barn", sa jag. De vuxna runt om mig skrattade åt hur löjliga mina ord var. "Du kommer vilja ha barn när du blir äldre."Jag fnös åt tanken, och undrade varför de aldrig sa samma sak till min bror som också då var helt anti mot allt som hade med bebisar att göra. Istället för att säga att han skulle vilja ha det när han blev vuxen så sa dem saker som att "Ja, mormor kommer jag åtminstone få bli så det är inte en sån förlust", för redan då antog de att vi flickor i familjen var heterosexuella och att vi en dag skulle vilja hitta en man och bilda familj. Det var det som förväntades av oss.
Det var även den dagen som jag började se på samhället på ett annat sätt och började ifrågasätta varför jag blev behandlad som jag blev. För var det verkligen en slump att jag ALLTID fick en My little pony i mitt Happy Meal, och min bror fick en bil? Eller att alla tjejer i min ålder kläddes i rosa plagg, medan killarna i min klass hade på sig svarta och blå kläder? Eller att mamma verkade ha omöjligt att acceptera tanken på att jag inte längre ville vara en liten prinsessa, utan hellre kallade mig för pirat? "Men en pirat-prinsessa då?" frågade hon mig, och jag bara fräste åt henne som gensvar.
Och ju mer åren gick desto tydligare blev skillnaderna mellan hur vuxna behandlade tjejer och killar för mig. Hur vi tjejer användes som dagisfröknar och medlare för att göra killarna i klassen tysta och lugna. Hur vi tystades ner så fort vi blev lite stojiga, medan killarna fick hållas mycket längre och fick komma upp i en ljudnivå jämförbar med en Manson-konsert innan vuxna omkring reagerade.
Men det som fick mig att tillslut bli riktigt arg var när min lärare använde ordet tjejig som förolämpning. "Sluta vara så tjejig", sa han till en kille som hade ramlat på fotbollsplanen och grät i femman, och genast var jag där och skrek och gormade om att det inte var något fel på att vara tjej. Jag kallade honom för idiot, korkad och gubbe. Den dagen fick jag med mig en lapp hem, som jag av någon anledning var stolt över. Min mamma kastade bara en irriterad blick på lappen och undrade vad som hade hänt med hennes lugna lilla prinsessa som alltid hade varit så snäll och rar.
Nu är jag femton år och försöker gång på gång diskutera genus, könsroller och normer med min familj utan att någonsin få dem övertygade om att samhället faktiskt behandlar flickor och pojkar olika. "Låt pojkar vara pojkar och flickor vara flickor!", säger min syster och jag undrar då vad hon menar. För det är inte det biologiska könet jag försöker förändra, det är deras syn på just vad som är flickigt och pojkigt. Efter ett tag ger jag upp med att försöka att få dem att lyssna på vad jag har att säga och nöjer mig med att diskutera detta med mina vänner som har insett samma sak som jag. Att oavsett hur mycket vi än försöker förändra samhället så kommer vi nog aldrig kunna förändra våra vuxnas syn på det hela, och även ifall vi gör det så kommer vi alltid vara våra mödrars små prinsessor.
