När jag var femton år gammal så satt jag i rullstol. Det var under tiden jag förlängde mitt ben. Jag har gjort det flera gånger, förlängt mitt ben, men inte förrän den här gången så insåg jag hur annorlunda jag blir behandlad. När jag var mindre så var det naturligt för mig att människor pratade med min mor istället för mig. De gjorde de även när jag stod på två ben. "Vad heter hon? Vad har hon på benet?"

 

Ja, jag var mycket mindre de andra gångerna jag förlängde benet och såg ännu yngre ut än vad jag var så det var ju bara naturligt att de frågade min mamma istället för mig. Men nu, när jag satt i rullstol som femtonåring, så började jag inse att alla de gånger de hade frågat min mamma varför jag satt i den så hade det inte berott helt och hållet på min ålder, utan på rullstolen i sig.

 

För saken är den att när du sitter i rullstol så blir du en annan människa. Personer talar till dig på ett helt annat sätt, ifall de talar till dig överhuvudtaget. När du sitter i en rullstol så förutsätter de som möter dig att du är förståndshandikappad istället för funktionsnedsatt. (Och som om det någonsin finns en legitim anledning till att behandla vuxna människor som barn, oavsett förstånds-eller funktionsnedsättning)

De talar till dig i samma ton som de talar till bebisar, eller sina katter. De frågar din mamma om ditt namn och ålder och vad du har gjort med ditt ben, eller din jämåriga kompis som kör dig. De tror att du inte ser deras blickar eller hör hur de talar till varandra om dig.

De blir förvånade när du svarar på deras frågor själv och ser förolämpade ut när du ifrågasätter varför de inte pratar direkt till dig istället.

 

Vi har talat mycket om fördomarna om folk där det kommer till kön, religion, hudfärg och sexuell läggning, men det talas så ytterst lite om funktionsnedsättningar.

 

Det höjs inga ögonbryn när någon talar till nästan vuxna människor som sitter i rullstol som om de vore barn. Det ifrågasätts inte när en annars politiskt medveten person använder "cp" eller "efterbliven" som skällsord. Det ses okej att fråga "Hur känns det att ha det där på benet?" även fast jag tidigare har sagt att jag har haft det där hela livet, eller när denne på något annat sätt uttrycker sig "ableistiskt".

 

Vi måste börja höja rösten och ifrågasätta. Vi måste krossa fördomarna och stereotyperna om oss som sitter i rullstol eller på något annat sätt har en synlig funktionsnedsättning.

 

Och vi måste ses som människor innan vi ses som 'handikappade'.

Tack du tonårspojke, du som ständigt använder ord som "bögigt" och "fjolligt" för att uttrycka missnöje. Tack för att du bidrar till ett samhälle där en läggning är en förolämpning och en maskulitetsnorm som gör så att män inte kan uttrycka sig själva eller se ut som de vill.

Tack du vuxna man som talade om för mig att jag kommer bara oskuld för evigt tack vare att jag inte är attraherad av män, och att sex inte räknas sålänge det inte är en penis iblandad. Tack för att du bidrar till en heteronormativ syn på sex, och även bidrar till en penetrationsnorm.

Tack du nära vän som ständigt använder ordet 'cp' som nedvärderande ord till personer som du tycker är korkade eller till objekt som inte fungerar som de ska. Tack för att du använder en muskelsjukdom som nedsättande ord. Tack för att du bidrar till en felaktig syn av människor med celebral pares, och att de med en cp-skada talas till som barn och inte tas på allvar även fast de är vuxna människor.

Tack du tonårspojke som förklarar för mig att kvinnor inte är lika smarta som män, och att våra känslor ständigt kommer i vägen för oss och att vi därför inte borde få inneha en maktposition i samhället. Tack för att du bidrar till synen på kvinnor som emotionella, dumma och instabila.

Tack du tonårstjej som satt brevid mig på tunnelbanan och pratade högljutt i telefon om slamporna på din skola. Tack för att du även nämde att det inte är så konstigt att en av de har blivit våldtagna. Tack för att du pratade om dig skolkamrat som om att övergreppet var hennes fel. Tack för att du lägger skulden på offret. Tack för att du bidrar till ett samhälle där människor inte vågar anmäla brott som begås mot dem för att de är rädda för att inte tas på allvar eller bli beskyllda över något de inte har kontroll över.

Tack allihopa för att personer som ni för varje gång ni öppnar munnen gör samhället till en tråkigare och hemskare plats att leva på. Tack för att ni bidrar till en värld där bara en typ av människor accepteras.

Det här blir ett tråkinlägg, då jag inte direkt vet vad jag ska skriva om.

Jag har börjat på en ny skola. Det känns ganska svårt, då jag saknar mina gamla lärare extremt mycket (speciellt Mattias som var den bästa läraren någonsin) men har börjat se lite positiva saker i min nya skola.

 

• God skolmat (Vi har matkuponger och kan då äta på ett fyrtiotal resturanger i Söder för 55 kronor)
• Trevliga lärare (Älskar speciellt min engelsklärare, som är jätterolig)
• Biblioteket är underbart. De har ett helt rum för SCFI, Fantasy och skräck.
• Trevliga människor i min klass

Negativt är dock att det är omöjligt att hitta bra vegetariska resturanger och att jag inte har fått några vänner (tror jag) ännu men jag jobbar på det!