Rullstolar och bebisröster
När jag var femton år gammal så satt jag i rullstol. Det var under tiden jag förlängde mitt ben. Jag har gjort det flera gånger, förlängt mitt ben, men inte förrän den här gången så insåg jag hur annorlunda jag blir behandlad. När jag var mindre så var det naturligt för mig att människor pratade med min mor istället för mig. De gjorde de även när jag stod på två ben. "Vad heter hon? Vad har hon på benet?"
Ja, jag var mycket mindre de andra gångerna jag förlängde benet och såg ännu yngre ut än vad jag var så det var ju bara naturligt att de frågade min mamma istället för mig. Men nu, när jag satt i rullstol som femtonåring, så började jag inse att alla de gånger de hade frågat min mamma varför jag satt i den så hade det inte berott helt och hållet på min ålder, utan på rullstolen i sig.
För saken är den att när du sitter i rullstol så blir du en annan människa. Personer talar till dig på ett helt annat sätt, ifall de talar till dig överhuvudtaget. När du sitter i en rullstol så förutsätter de som möter dig att du är förståndshandikappad istället för funktionsnedsatt. (Och som om det någonsin finns en legitim anledning till att behandla vuxna människor som barn, oavsett förstånds-eller funktionsnedsättning)
De talar till dig i samma ton som de talar till bebisar, eller sina katter. De frågar din mamma om ditt namn och ålder och vad du har gjort med ditt ben, eller din jämåriga kompis som kör dig. De tror att du inte ser deras blickar eller hör hur de talar till varandra om dig.
De blir förvånade när du svarar på deras frågor själv och ser förolämpade ut när du ifrågasätter varför de inte pratar direkt till dig istället.
Vi har talat mycket om fördomarna om folk där det kommer till kön, religion, hudfärg och sexuell läggning, men det talas så ytterst lite om funktionsnedsättningar.
Det höjs inga ögonbryn när någon talar till nästan vuxna människor som sitter i rullstol som om de vore barn. Det ifrågasätts inte när en annars politiskt medveten person använder "cp" eller "efterbliven" som skällsord. Det ses okej att fråga "Hur känns det att ha det där på benet?" även fast jag tidigare har sagt att jag har haft det där hela livet, eller när denne på något annat sätt uttrycker sig "ableistiskt".
Vi måste börja höja rösten och ifrågasätta. Vi måste krossa fördomarna och stereotyperna om oss som sitter i rullstol eller på något annat sätt har en synlig funktionsnedsättning.
Och vi måste ses som människor innan vi ses som 'handikappade'.
Kommentarer
EFF-ERR-A-ELL-ELL-A-EN- FRALLAN!
åh respekt ♥
Johanna
http://www.svtplay.se/klipp/165273/annika-lantz-i-cp-magasinet-2004 Ganska rolig sketch som vänder på det en aning.
radikalgnu
Superbra.
Trackback
