Funktionsnormer och skönhet
När jag var fem år och satt på stranden med min mamma så kom en främmande man fram tills oss och bad henne om att hon skulle täcka över mitt ben eller gå därifrån. Han tyckte det såg äckligt ut och att det skrämde hans barn. Jag höll på att förlänga mitt ben för första gången och hade därför en ilizarov på benet.
Min mamma bad mannen att dra åt helvete men jag kände mig aldrig mer bekväm med att visa benet så öppet för andra. De andra somrarna när jag förlängde det så bar jag byxor eller skynken över benet oavsett hur varmt det blev och fastän min läkare påpekade den förhöjda infektionsrisken.
Jag ville inte att andra skulles se hur förvridet mitt högra skenben såg ut, alla ärr och allt var som samlades kring spikarna oavsett hur mycket jag tvättade.
Somrarna spenderade jag helst inomhus med en bok. Jag skämdes inte bara över mitt ben utan även över min rullstol. Jag såg inte någon som såg ut som mig någonstans i media. Alla kroppar, tjocka och smala, var normalfungerande. De var fria från ärr, från missfärgingar. Benen var raka och fötterna satt som de ska, inte snett som min högerfot och inte krokigt som mitt skenben.
Även när jag inte förlängde benet så hade jag svårt att tycka om min kropp just på grund av ärren. Folk stirrade på mig vart jag än gick, extra mycket i oklädesrummet. Gummiben, cpben, legoben var ord jag fick höra. Jag hade inte två ben, jag hade ett och ett halvt. Det fula, sjuka benet jag hade kunde väl knappas räknas som riktigt? Och det var ju bara ihopbyggt, inkomplett när jag föddes.
Mina ärr var groteska. Jag bytte om under en handduk och när jag sov över bytte jag om under ett täcke, ifall jag överhuvudtaget tog av mig min stödstrumpa. Ifall det inte var äcklan folk kände så var det fascination; De ville titta på det och häpnas, som om jag vore en levande cirkus.
Det tog tid för mig att acceptera hur jag såg ut. Jag vet inte ens ifall jag ännu har gjort det, för att vara ärlig. Jag har lärt mig att mitt ben är fult, jag lägger inte så mycket energi på att tänka på det som förut men ibland så återkommer tankarna, skamkänslorna när jag byter om med andra, oviljan att överhuvudtaget gå utan ortosen bland folk jag inte är bekväm med.
Nu när mina operationer är över så får jag ständigt frågan om jag kommer plastikoperera mig. Visst fick jag frågan innan, ända sedan jag var väldigt liten, men den är extra vanlig nu. Jag måste väl vilja ta bort ärren? Inte kan väl jag vilja ha kvar dem, som ser så fula ut?
Folk blir provocerade när jag säger att jag inte vet ifall jag ska göra det. Det är en självklarhet för dem att jag ska det. Inte får väl jag nöja mig med hur jag är nu när jag kan bli bättre. När jag kanske, en dag, kan passera som normalfungerande, bli en av normkropparna.
När vi pratar om skönhetsideal pratar vi oftast om smalhetsnormer, om kroppshår och om kroppsideal överhuvudtaget. Jag vill att vi även börjar tala om synliga funktionsnedsättningar och skönhetsidealen kring dem.
Vi behöver det verkligen.
Det känns konstigt
För en vecka sedan så hade jag min sista föreställning av Romeo Julia. Det kändes konstigt, att lämna något en har arbetat flera timmar med varje vecka under månader. Att det bara var över sådär tvärt. Det känns konstigt att inte längre behöva vakna tidigt på morgonen på lördagen för att gå till teatern, eller komma hem sent på kvällen efter ännu en föreställning. Det känns konstigt att aldrig mer vara Gregory eller Rosalina. Aldrig slå till Elin på fingrarna under vår slagsmålsscen eller bli exaltrerad över Kim Edermans närvaro.
Och det känns samtidigt skönt, otroligt skönt, att äntligen ha tid över. Att äntligen kunna få sova ut, engagera mig politiskt och ha tid för mig själv. Visserligen varar den fritiden bara en kort stund, snart är det en ny föreställningsperiod med nya roller, nya karaktärer att utforska och nya möjligheter att utvecklas i en, förhoppningsvis, positiv riktning.
För det är det jag har gjort under min tid på Roj, utvecklats.
Jag har alltid varit intresserad av teater men har sett det som något som inte var möjligt för mig, delvis på grund av att jag inte har kunnat prata ordentligt men även på grund av min synliga funktionsnedsättning. Eftersom att många teatrar har auditions så har jag känt att jag inte skulle ha haft en chans att engagera mig då jag har känt att ingen skulle vilja anställa en halt person med ortos. Jag har till och med fått höra det på en casting för en film, att min ortos är för synlig för att jag ska kunna få roller i större produktioner.
RoJ är bra på det sättet. Alla som är med brinner för teatern, och alla får vara med oavsett erfarenhet eller utseende. Det är inga auditions, inga krav (förutom engagemang) som man måste uppfylla.
Jag har även alltid varit blyg. Jag har även alltid haft svårt för att ta kontakt med folk. Jag har även alltid varit osäker på hur jag ska agera i sociala sammanhang. Min röst har ofta svikit mig under presentationer i skolan, jag har stressad mig igenom orden och varit virrig.
Men nu, nu när jag har spenderat månader med att lära mig prata på rätt sätt, så har det sakta börjat försvinna. Jag har även blivit mer ansvarsfull, vilket man behöver vara när man är med i en produktion. Det går inte att inte ta det seriöst, eller strunta i repetitioner för att en inte känner för att gå. Jag har fortfarande en lång väg att gå och mycket att förbättra i min rollgestaltning men det går an.
Jag har visserligen varit med i en föreställning tidigare, "Momo", men det var en mindre roll med färre repliker och då var jag inte duktig. Då talade jag snabbt, tyst och otydligt. Det var i Romeo Julia som jag faktiskt blev stolt över min insats.
RoJ har även gett mig så mycket annat. Jag har fått så många underbara vänner under de här månaderna, vänner som har gjort mig så glad när jag har behövt uppmuntran och jag har även lärt känna många nya människor i olika åldrar.
Så därför tackar jag för den här tiden. Tack för dessa underbara månader, och jag hoppas att får träffa alla snälla personer från ensamblen i fortsättningen.
Och tack RoJ, för mitt A i betyg inom Retorik. Jag tror knappast att jag kunde ha gjort det utan denna erfarenhet.
Novell: Bojor
Detta är en novell jag skrev till en skrivar-tävling i skolan. Tänkte posta den här bara för att.
Temat var "frihet"
Från ögonblicket hon föddes så satt hon i bojor. Tunga, kraftiga bojor som höll henne kvar på samma ställe livet ut. Bojor som tvingade henne att stanna kvar på den platsen hon så gärna ville lämna, bojor som förhindrade henne från att utforska världen som hon föddes in i. Där hon var född skulle hon även dö, i en herrgård hos en man vars ord skulle vara lag, och hennes lydnad var beviset på hans makt. Hon var som alla andra kvinnor på sin tid, ett sätt för hennes far att skaffa sig inflytande genom att lova bort henne till någon rik man. När hon var gift så var det hennes make som satt med makten över hennes liv, då var det hennes make som skulle bestämma över varje andetag och hjärtslag. För som kvinna var hon aldrig myndig. Som kvinna var hon alltid ett barn i det grymma samhällets ögon.
Hon var född i bojor, såsom alla kvinnor från hennes tid. Deras brott var deras existens och domaren var kyrkan och guden som de predikade om. Han som satt på sin tron i det blå och sades hata henne, hon som inte var skapad till hans avbild och aldrig till hans jämlike eller dotter. Domaren var samhället i sig och männen som byggde upp det. (Hon undrade ibland ifall det verkligen var guds hat som förtryckte henne och ifall skulden inte tillhörde männen som talade för honom.)
Hon var född i bojor och lärde sig kvickt sin roll i livet, men lät sig aldrig kuvas eller definieras av den. Bojor bar hon, javisst, men även fria män bar på tyngder. Även fast männen i hennes liv styrde över hennes val och möjligheter så fanns det saker de inte kunde kontrollera. Hennes tankar.
Hennes uppror låg i tankarna och i hemligheterna som hon bar. Det var dem hon kunde sjunka tillbaka i när världen blev för kall. Hon snörjde sin korsett hårt och såg den som sin rustning istället för något som förhindrade hennes andning och komfort, en ringbrynja som hon bar var dag som bevis för alla strider hon utkämpat genom att bara överleva till nästa dag. Hon talade aldrig utan att bli tilltalad och hennes röst löd klar när hon väl fick använda den. Hon talade heller aldrig utan att tänka och sade aldrig något som någon skulle kunna använda emot henne senare. Hon dolde kunskapen hon fått från sin broders böcker i fnitter och tomma blickar, tryckte tillbaka önskan om att en dag få sätta en man på plats och briljera med sin intelligens. Hennes pudrade ansikte och blodröda läppar var masken hon satte på sig varje dag, den som inga ögon kunde genomskåda.
Och hon bar på något annat. Hon bar på en hemlighet i form av en kvinna mjuk som dun och len som siden. En kvinna var skratt lät som klockor och läppar smakade sötare än de bakelser hon åt i sin ungdom. En kvinna vars lår skälvade när hon gick och vars höfter dansade medan hon skurade golven i herrgården, eller dammade tavlorna föreställande Herrar från förr. En kvinna vars värme om natten kunde få henne att känna sig trygg. Det var få nätterna de hade tillsammans då de inte hade råd att bli påkomna.
Hemligheten var kvinnan som fick hennes bojor av kvinnoförakt och förtryck att kännas som gjorda av bomull. Så länge de hade varandra så kunde hon glömma sin fångenskap.
I korsetten låg hennes stolthet, i orden låg hennes list och i sminket låg hennes trygghet. Men hennes lycka, hennes frihet låg i kärleken.
De osynliga
Tiggarna börjar smälta in i bakgrunden för dig. "Var tog han som brukade sitta vid busshållsplatsen vägen? Åh, sitter han fortfarande kvar? Är du säker? Jag har inte sett honom." Nästa dag gör du det, men bara för att du tänker på det.
Soppköket i din kommun delar ut flygblad. De behöver hygienartiklar till de kvinnor som inte har råd med trosskydd, laktosfria matprodukter till de hemlösa som blir sjuka av vanlig mjölk. De behöver mat för de som är hungriga och kläder till de som fryser.
Du har säckar fulla av avlagda kläder, skafferiet fyllt av torkade bönor och linser, spannmål och gryn och en budget som åtminstone skulle räcka till fyra paket bindor. Du väljer att inte gå dit. Du har inte tid. Du vågar inte. Du väljer att ignorera, för det är lättast så.
Du tänker på kvinnan vid ICA igen, dagen före julafton. Hur mår hon? Vad gör hon nu? Fryser hon? Är hon hungrig?
Du skjuter ifrån dig tankarna. Du går och lägger dig. Din mage gör ont av allt julgodis du har ätit. Runt granen står det presenter. Du är glad. Du väljer att inte tänka på kvinnan någon mer. Det blir bäst så.
En hel portion gröt står ute på din balkong och kallnar, den du ställde fram åt en varelse som inte finns men inte kunde avvara personerna du ser varje dag men som ändå blir osynliga för dig.
Jag bör skämmas
Skrattsalvorna väntade inte. Alla i klassrummet började skratta, alla utom personen som hade frågat och läraren.
Även jag skrattade till en början när jag plötsligt frågade mig själv en sak. Vad var det jag skrattade åt egentligen? Vad var det som var så lustigt med min väns fråga?
Det jag insåg var att det inte var frågan jag eller resten av eleverna skrattade åt. Det var vår vän, personen vi brukar umgås med på rasterna och annars uppskatta. Vi satt där och skrattade åt en fråga vi själva visste svaret, och hånade hen för att hen själv inte visste det.
Vi satt där och skrattade åt att en person inte visste svaret på något vi ännu inte hade lärt oss i skolan.
Vi skrattade åt att hen hade räckt upp handen och frågat vår lärare någon hen inte förstod.
Och det var inte förrän jag fick där här insikten som jag förstod hur fruktansvärt elakt det egentligen var. För vad är det roliga i att någon inte kan? Varför sitter vi där och skrattar och hånar en person för att denne inte vet lika mycket som vi?
Varför föraktar vi okunskap så mycket?
Varför förväntar vi oss att alla ska kunna exakt det vi kan redan från födseln?
Och varför, varför tycker vi det är okej att håna folk för sånt? Att skratta åt en person som efter detta aldrig räckte upp handen igen? Att håna någon till tystnad, så att den inte längre vågar fråga om saker hen inte kan, och troligen aldrig kommer att förstå just tack vare att hen inte kan förmå sig att fråga i rädsla för att bli utskrattad igen?
Åsikter
Ifall din åsikt handlar om att vissa personer förtjänar att brott begås mot dem tack vare kläderna de har på sig så är den dålig och skadlig.
Ifall din åsikt handlar om att vissa personer är mer värda för hur de ser ut och hur många kilon de väger så är den dålig och skadlig.
Ifall din åsikt är att människor inte förtjänar samma rättigheter och möjligheter som dig för att de har en annan läggning, ett annat kön, en annan hudfärg, en annan religion och allt annat man kan tänka sig, ja då är den dålig. Då behöver den inte yttras. Då skyddas den inte heller av yttrandefrihetslagen, då våra grundlagar även handlar om människors rätt till att finnas och ifall din åsikt kan ta friheten från någon annan person så har du inte heller rätt till att yttra den åsikter.
Ja, alla får ha åsikter. Men allas åsikter är inte lika relevanta, värdefulla och vettiga som andras. För jo, det finns vettiga åsikter och det finns även motsatsen.
wow låter det som att jag är för en diktatur nu????? jo kanske ifall det vore så att jag faktiskt då skulle kunna få samma möjligheter som alla andra och att mitt värde inte skulle ligga i mitt kön eller vad jag identifierar mig som
Min nya skola
- God skolmat (Vi har matkuponger och kan då äta på ett fyrtiotal resturanger i Söder för 55 kronor)
- Trevliga lärare (Älskar speciellt min engelsklärare, som är jätterolig)
- Biblioteket är underbart. De har ett helt rum för SCFI, Fantasy och skräck.
- Trevliga människor i min klass
Novell: Att flyga utan vingar
----
När hon var liten, ungefär fem år gammal, så brukade hon fantisera om att hon var en fågel. Hon mindes en gång när hon hade ställt sig på hustaket och varit alldeles säker på att ifall hon sträckte ut armarna och flaxade lite så skulle hon kunna flyga. Hennes mor tvingade ner henne innan hon hade fått chansen att testa.
När hon blev äldre och hennes livliga fantasi avtog allt mer så kunde hon inte längre låtsas. Förut så kunde hon nästan känna vinden under sina icke-existerande vingar men inte nu längre. Hon kunde inte ens se vingarna framför sig, och inte heller tänka sig känslan av att flyga iväg från sin familj och allt som det innebar.
Men varje år, oavsett hur gammal hon blev, så önskade hon sig att hon var en fågel på sin födelsedag. Varje gång hon blåste ut ljusen så bad hon om att få vingar. Hennes önskning inträffade aldrig.
När hon var 16 år så lämnade hennes far henne. Han dog i sviterna av cancer.
Hon grät inte på hans begravning. Varför skulle hon gråta? Han var i himlen nu och fick vila.
När hon var fyrtio år och hade familj och barn så dog hennes mor. Då grät hon, och hon grät och grät och grät. Hon visste inte varför hon sörjde sin mor så starkt men inte sin far och det hade hon skuldkänslor över.
När hon var femtio år flyttade hennes äldsta son hemifrån och när hon var femtiofem år så lämnade även hennes yngsta dotter henne.
När hon var sextio år så drabbades även hon av cancer. Hon var inte rädd för att dö, inte under hela behandlingen. Den misslyckades med att eliminera cancercellerna, och hon blev tillslut så sjuk att hon spenderade dagarna i sin säng, för svag för att ens röra sig.
Och plötsligt så var hon tillbaka på hustaket igen. Hustaket som hon hade stått på för så länge sedan. Hon sträckte ut armarna och gick rakt ut i intet.
Och hon flög.
Vad är det som är svårt att förstå med ett nej?
För ett par dagar sedan så besökte min flickvän Ashes Stockholm. När jag satt och väntade på henne på plattan så kommer en okänd kille fram till mig och försöker få kontakt. (Jag kanske bör tillägga att jag satt och läste när det skedde?)
I alla fall, han sätter sig ner bredvid mig. Säger att jag är söt och frågar frågor om mig. (Vad heter du? Hur gammal är du?)
Jag svarar på frågorna så kort som möjligt och ägnar honom knappt någon uppmärksamhet överhuvudtaget, för jag ville hinna läsa klart kapitlet innan Ashes kom.
Plötsligt frågar killen ifall jag vill följa med honom in på toaletten och ha sex. Och då blev jag mer irriterad på honom än jag var innan. Att han ens har mage att fråga mig något sådant, en helt okänd person för honom och som inte på något sätt visat sig vara intresserad av att ens lära känna honom.
Mitt svar till honom var att han kunde dra åt helvete och lämna mig ifred. Svaret på det blev "Varför är du så arg? Jag försöker bara lära känna dig..."
"Jag vill inte lära känna dig", svarade jag. "Kan du lämna mig ifred?"
Inte förrän då verkade han förstå någorlunda att han besvärade mig. "Oj, är du tillsammans med någon?"
"Ja," svarade jag. "Ja, det är jag."
"Oj, förlåt. Väntar du på honom?"
Jag besvärade mig inte ens att rätta könet, så jag bara nickade. Och då gick han iväg.
För att mina nej, mina "Gå härifrån" var inte nog för honom att lämna mig ifred, han var tvungen att höra att jag hade pojkvän för att han skulle lyssna. Att han inte kunde lyssna eller förstå förrän han såg mig som upptagen, någon annans, är skrämmade. Och det är inte första gången detta händer.
Och varför känns det mer som om att hans ursäkt var riktat till mit ickeexisterande pojkvän än till mig?
förlåt
Jag har varit upptagen med att göra comics. Här får ni en som tröst.
Det nya penntricket
Kort inlägg om behå på barn
Det handlar inte om BH:n i sig. En bh är ett funktionellt plagg som används för att ge stöd för ens byst och underlätta påfrestningen på ryggen. Det är inget fel på att som åttaring vilja ha ett sådant plagg.
Men det måste vara av den rätta anledningen, dvs för att just ge stöd. Det finns åttaåringar som har bröst, och ingen har sagt att de inte får bära bh. När man pratar om det här ämnet så talar man oftast rent generellt om åttaåringar, och det är väldigt ovanligt att ha välutvecklade bröst i den åldern.
Som sagt, det handlar inte om att man är emot att åttaåringar som behöver bh använder det. Det handlar om att åttaåringar som inte ens har börjat utveckla bröst känner en press på sig att köpa en bh. Det handlar om den ständiga sexualiseringen av kvinnor som börjar allt tidigare i åldrarna. Det handlar om att flickor har en sådan enorm press på hur de ser ut att åttaåringar, som fortfarande lär sig om plus och minus i skolan känner att de behöver sätta på sig en spetsbehå, kleta mascara på ögonfransarna och klä upp sig i kläder som de inte kan leka i för att känna sig tillräckliga och vackra nuförtiden.
Det handlar om utseendehets och sexualisering, inget annat.
"Killar gillar inte..."
Vi finns inte till för att behaga. Vi finns inte till för att se vackra ut i någon annans ögon.
Vi finns till för oss själva, och bara oss själva.
Te är gott
Jag gillar te. Just nu så dricker jag ett rooibos-te med smak av fläder och smultron. (Jag vet att rooibos inte är ett riktigt te, ifall man ska vara petig.)
Ska försöka skriva något intressant i morgon. Eller idag, kanske.
Lyxen i ett par svarta byxor
Det kan handla om olika saker, och många har nog upplevt det. Jag har upplevt det ett flertal gånger i olika sammanhang.
Till exempel efter sommarlovet, när ens vänner pratar om sina utlandsresor och man själv sitter där och är tyst. För att en lov hemma i förorten är inte så mycket att skryta med. Att man hade råd att gå på Gröna Lund en gång den sommaren är inte heller så mycket att hänga i granen, för ens vänner har varit i London, New York, Florida och Venedig. De har varit på nöjesparker, husvagnssemstrar och hos släkten i Falun.
En annan känsla, en som vid vissa tillfällen är värre och som inte så många tänker på är att överhuvudtaget befinna sig i stan med rullstol. För hur många butiker finns det egentligen som man kan vara i?
Antingen är trösklarna för höga eller så har de ingen ramp eller hiss. Ibland så är det för trångt inuti butiken, och ibland så är man inte ens välkommen. Ibland faller man under kategorin 'barnvagn'.
När jag lämnar rullstolen så passar jag fortfarande inte in. Jag kan inte längre räkna gångerna då jag uppgivet har lämnat en skobutik för att inte en enda sko passade över min ortos, eller gångerna då jag ytterligare besviket lägger ifrån mig byxorna jag vill ha i en butik för att benen på dem har varit för smala, och min ortos alldeles för stor. Att de enda byxor som passar är de som är tre storlekar för stora i midjan och tjugo centimeter för långa i benen.
Det jag pratar om är den där jobbiga känslan jag får när jag inser att meningen "De här byxorna passar" betyder något helt annat för mig än vad de gör för andra.
Känslan av utanförskap.
Jag kämpar, jag lovar.
Det är något jag har hört ofta, oftast har det varit i skolan och relaterat till idrotten där som jag sällan deltar i. Just den där meningen får jag höra direkt efter jag har förklarat varför jag, för tredje gången den månaden, inte har med min idrottskläder. När jag förklarar för dem att mitt ben gör ont, att jag har fått skavsår av min ortos.
"Låt inte ditt handikapp hindra dig!"
För hur var det nu, vad är egentligen ett handikapp? I mångas ögon verkar det bara vara en ursäkt, en bortförklaring man kommer med när man inte vill kämpa eller när man bara är för lat för att anstränga sig.
Att vi med funktionshinder, även ett sånt litet som jag har, kämpar varje dag och att det ibland inte räcker är otänkbart. Att vi inte låter våra sjukdomar hindra oss, utan faktiskt är oförmögna att göra något oavsett hur mycket vi vill kunna verkar vara bortom människors förstånd.
För att kalla mig med ett funktionsnedsatt ben för lat, kalla någon med ADHD för ouppfostrad och säga till någon med depression att bara rycka upp sig är lättare än att se bortom sitt egna privilegierade sinne och kropp.
Vi låter ju bara våra sjukdomar hindra oss, trots allt.
"Vad tänker du på när du har ordet invandrare?"
Jag blev förvånad när jag såg svaren i tråden. "Äckliga negrer som förstör vårt land", "Brott", "jobbiga skrikiga ungdomar, hah"..
Svaren gjorde mig bara så ledsen, så jag var själv tvungen att skriva ett svar.
Vad tänker jag på?
Jag tänker på en av mina bästa vänner som invandrade till Sverige när hon var liten. Jag tänker på en barndomskompis som blev utvisad från Sverige och mördad i sitt hemland. Jag tänker på städaren i min skola som i sitt hemland var kirurg. Jag tänker på min kompis, som får höra elaka ord efter sig varje dag tack vare hennes hudfärg. Jag tänker på SD-propaganda, främlingsfientlighet, rasism, kulturkrockar och hur människor fortfarande envisas med att använda nedsättande ord när de pratar om invandringen.
Jag tänker på hur människor talar om invandrare som om de alla vore likadana, som om de vore personer utan moral och som bara kommer hit för att förstöra.
Skolavslutning
Och nu måste jag sluta skriva innan jag börjar gråta igen.
Födelsedag
Förväntar mig inte direkt att någon gör det, då den är riktigt ny.
I alla fall så firade jag min födelsedag idag och jag fick en Sabaton-tröja och ett par hörlurar av mamma, och en gummianka av en kompis. c: Vi firade med pizza och tårta.
Den enda tråkiga var att knappt några av mina vänner grattade mig i skolan. Och när jag berättade vad jag hade fått så var en av dem rejält otrevlig. (Hon sa 'Är du stolt över det där eller? Det är ju så lite. Jag brukar få saker för minst 1000 kronor" i en ganska hånfull ton. Not fun.)
Trött
