..och jag spår att det kommer krylla av heterosexuella cispersoner som klagar över pride inom den närmaste veckan. De vanligaste fraserna kommer nog vara "Varför inte en kärleksparad?" (Eftersom att pride inte bara handlar om kärlek) och "Det behövs inte" (Jo, det gör det.
Jag har börjat sammanställa en lista om varför pride behövs med hjälp av mina ankvänner från gruppen "Alla ankor lägger inte ägg" på facebook.

Här är ett par av punkterna.

1. För att självmordsstatistisken är betydligt högre hos hbtq-ungdomar än vad den är bland heterosexuella.

2. För att orden bög, flata, transa och liknande fortfarande används som förolämpningar, till skillnad från ordet hetero.

3. HBTQA människor är fortfarande inte lika accepterande i samhället som de borde vara.

4. För att homosexuella trakasseras, misshandlas och förnedras offentligt i Ryssland utan att det får konsekvenser.

Hela listan finns i gruppen. Gå med för att läsa!

Förlåt för att jag inte är så aktiv vid den här bloggen. Jag har inte haft någon inspiration till att skriva något vettig, och jag vill inte tråka ut er med grejer från mitt liv.
Jag har varit upptagen med att göra comics. Här får ni en som tröst.

lägg en penna under bröstet. Låt ligga i 20 minuter. Ta ut och låt svalna. Ät med vaniljsås eller grädde.

Det har varit mycket prat om det här ämnet, och jag bestämde mig för att komma med min åsikt.

Det handlar inte om BH:n i sig. En bh är ett funktionellt plagg som används för att ge stöd för ens byst och underlätta påfrestningen på ryggen. Det är inget fel på att som åttaring vilja ha ett sådant plagg.

Men det måste vara av den rätta anledningen, dvs för att just ge stöd. Det finns åttaåringar som har bröst, och ingen har sagt att de inte får bära bh. När man pratar om det här ämnet så talar man oftast rent generellt om åttaåringar, och det är väldigt ovanligt att ha välutvecklade bröst i den åldern.

Som sagt, det handlar inte om att man är emot att åttaåringar som behöver bh använder det. Det handlar om att åttaåringar som inte ens har börjat utveckla bröst känner en press på sig att köpa en bh. Det handlar om den ständiga sexualiseringen av kvinnor som börjar allt tidigare i åldrarna. Det handlar om att flickor har en sådan enorm press på hur de ser ut att åttaåringar, som fortfarande lär sig om plus och minus i skolan känner att de behöver sätta på sig en spetsbehå, kleta mascara på ögonfransarna och klä upp sig i kläder som de inte kan leka i för att känna sig tillräckliga och vackra nuförtiden.

Det handlar om utseendehets och sexualisering, inget annat.

Jag tror de flesta har hört den meningen. 

Killar gillar inte tjejer i smink, se naturlig ut. 

Killar gillar inte pinnar, de vill ha något att ta i.

 

Medan de här meningarna oftast är välmenande så är det även väldigt problematiska, för att inte tala om heteronormativa. Genom att säga så så utgår man inte bara från att alla tjejer är heterosexuella och förändrar sitt utseende för att se attraktiva ut i en mans ögon, de utgår även från att tjejer bara gör detta för att se vackra för mäns skull.

Det sätter även tjejers självkänsla i händerna på män. För vad är vi om män inte gillar oss? Vad har vi, ifall män inte uppskattar vårt utseende? 

 

Det påståendet ignorerar totalt att vissa tjejer sminkar sig för att det är kul, att vissa tjejer sminkar sig för att attrahera kvinnor och att vissa tjejer sminkar sig för att se vackra ut i sina egna ögon.

Det påståendet ignorerar att vissa tjejer går ner i vikt för att trivas med sig själva, att vissa tjejer är smala oavsett vad de stoppar i sig och att en tjejs kropp bara är till för henne själv. 

 

Genom att säga "Killar gillar inte tjejer som..." så baserar man en kvinnas självkänsla på vad män gillar, och det är hur fel som helst.

Vi finns inte till för att behaga. Vi finns inte till för att se vackra ut i någon annans ögon.
Vi finns till för oss själva, och bara oss själva.

 

Jag har inte uppdaterat bloggen på fyra dagar, min ursäkt är att jag inte har haft något att skriva om. Det enda jag har gjort under dessa fyra dagar är att kolla på Rocky Horror och dricka te.

Jag gillar te. Just nu så dricker jag ett rooibos-te med smak av fläder och smultron. (Jag vet att rooibos inte är ett riktigt te, ifall man ska vara petig.)

Ska försöka skriva något intressant i morgon. Eller idag, kanske.

Många har upplevt känslan av att inte passa in.
Det kan handla om olika saker, och många har nog upplevt det. Jag har upplevt det ett flertal gånger i olika sammanhang.

Till exempel efter sommarlovet, när ens vänner pratar om sina utlandsresor och man själv sitter där och är tyst. För att en lov hemma i förorten är inte så mycket att skryta med. Att man hade råd att gå på Gröna Lund en gång den sommaren är inte heller så mycket att hänga i granen, för ens vänner har varit i London, New York, Florida och Venedig. De har varit på nöjesparker, husvagnssemstrar och hos släkten i Falun.

En annan känsla, en som vid vissa tillfällen är värre och som inte så många tänker på är att överhuvudtaget befinna sig i stan med rullstol. För hur många butiker finns det egentligen som man kan vara i?

Antingen är trösklarna för höga eller så har de ingen ramp eller hiss. Ibland så är det för trångt inuti butiken, och ibland så är man inte ens välkommen. Ibland faller man under kategorin 'barnvagn'.

När jag lämnar rullstolen så passar jag fortfarande inte in. Jag kan inte längre räkna gångerna då jag uppgivet har lämnat en skobutik för att inte en enda sko passade över min ortos, eller gångerna då jag ytterligare besviket lägger ifrån mig byxorna jag vill ha i en butik för att benen på dem har varit för smala, och min ortos alldeles för stor. Att de enda byxor som passar är de som är tre storlekar för stora i midjan och tjugo centimeter för långa i benen.

Det jag pratar om är den där jobbiga känslan jag får när jag inser att meningen "De här byxorna passar" betyder något helt annat för mig än vad de gör för andra.

Känslan av utanförskap.

"Låt inte ditt handikapp hindra dig!"

Det är något jag har hört ofta, oftast har det varit i skolan och relaterat till idrotten där som jag sällan deltar i. Just den där meningen får jag höra direkt efter jag har förklarat varför jag, för tredje gången den månaden, inte har med min idrottskläder. När jag förklarar för dem att mitt ben gör ont, att jag har fått skavsår av min ortos.

"Låt inte ditt handikapp hindra dig!"

För hur var det nu, vad är egentligen ett handikapp? I mångas ögon verkar det bara vara en ursäkt, en bortförklaring man kommer med när man inte vill kämpa eller när man bara är för lat för att anstränga sig.
Att vi med funktionshinder, även ett sånt litet som jag har, kämpar varje dag och att det ibland inte räcker är otänkbart. Att vi inte låter våra sjukdomar hindra oss, utan faktiskt är oförmögna att göra något oavsett hur mycket vi vill kunna verkar vara bortom människors förstånd.

För att kalla mig med ett funktionsnedsatt ben för lat, kalla någon med ADHD för ouppfostrad och säga till någon med depression att bara rycka upp sig är lättare än att se bortom sitt egna privilegierade sinne och kropp.

Vi låter ju bara våra sjukdomar hindra oss, trots allt.