Detta är en krönika jag skrev förra terminen i skolan. Tänkte publicera den här. 

Mammas lilla prinsessa

Första gången jag märkte att jag blev behandlad annorlunda än min bror var när jag var sju år. Jag satt med min släkt vid middagsbordet, min mamma fyllde år och vi firade henne med en massa god mat. De börjar prata om hennes ålder, och plötsligt säger hon "Ja, snart är man väl mormor då." Jag var då redan helt anti mot tanken på barn, och det sa jag till henne. "Nej, jag ska inte ha barn", sa jag. De vuxna runt om mig skrattade åt hur löjliga mina ord var. "Du kommer vilja ha barn när du blir äldre."Jag fnös åt tanken, och undrade varför de aldrig sa samma sak till min bror som också då var helt anti mot allt som hade med bebisar att göra. Istället för att säga att han skulle vilja ha det när han blev vuxen så sa dem saker som att "Ja, mormor kommer jag åtminstone få bli så det är inte en sån förlust", för redan då antog de att vi flickor i familjen var heterosexuella och att vi en dag skulle vilja hitta en man och bilda familj. Det var det som förväntades av oss.

Det var även den dagen som jag började se på samhället på ett annat sätt och började ifrågasätta varför jag blev behandlad som jag blev. För var det verkligen en slump att jag ALLTID fick en My little pony i mitt Happy Meal, och min bror fick en bil? Eller att alla tjejer i min ålder kläddes i rosa plagg, medan killarna i min klass hade på sig svarta och blå kläder? Eller att mamma verkade ha omöjligt att acceptera tanken på att jag inte längre ville vara en liten prinsessa, utan hellre kallade mig för pirat? "Men en pirat-prinsessa då?" frågade hon mig, och jag bara fräste åt henne som gensvar.

Och ju mer åren gick desto tydligare blev skillnaderna mellan hur vuxna behandlade tjejer och killar för mig. Hur vi tjejer användes som dagisfröknar och medlare för att göra killarna i klassen tysta och lugna. Hur vi tystades ner så fort vi blev lite stojiga, medan killarna fick hållas mycket längre och fick komma upp i en ljudnivå jämförbar med en Manson-konsert innan vuxna omkring reagerade.

Men det som fick mig att tillslut bli riktigt arg var när min lärare använde ordet tjejig som förolämpning. "Sluta vara så tjejig", sa han till en kille som hade ramlat på fotbollsplanen och grät i femman, och genast var jag där och skrek och gormade om att det inte var något fel på att vara tjej. Jag kallade honom för idiot, korkad och gubbe. Den dagen fick jag med mig en lapp hem, som jag av någon anledning var stolt över. Min mamma kastade bara en irriterad blick på lappen och undrade vad som hade hänt med hennes lugna lilla prinsessa som alltid hade varit så snäll och rar.

Nu är jag femton år och försöker gång på gång diskutera genus, könsroller och normer med min familj utan att någonsin få dem övertygade om att samhället faktiskt behandlar flickor och pojkar olika. "Låt pojkar vara pojkar och flickor vara flickor!", säger min syster och jag undrar då vad hon menar. För det är inte det biologiska könet jag försöker förändra, det är deras syn på just vad som är flickigt och pojkigt. Efter ett tag ger jag upp med att försöka att få dem att lyssna på vad jag har att säga och nöjer mig med att diskutera detta med mina vänner som har insett samma sak som jag. Att oavsett hur mycket vi än försöker förändra samhället så kommer vi nog aldrig kunna förändra våra vuxnas syn på det hela, och även ifall vi gör det så kommer vi alltid vara våra mödrars små prinsessor.