Utanför ICA sitter en tiggare med en mugg i papp. Hennes händer är bara och hon har enbart på sin en fleecetröja på överkroppen och ett par tunna byxor i bomull på underkroppen. Du går förbi, försöker undvika hennes blick och lägger ett par slantar i insamlingsbössan för röda korset vid kassan för att stilla ditt samvete. Henne ger du inget till, och du köper inte heller något att äta eller att dricka. Du tar inte heller med dig en av de tiotal par vantarna hemifrån nästa gång du går förbi. Du väljer att ignorera och att förtränga.

Tiggarna börjar smälta in i bakgrunden för dig. "Var tog han som brukade sitta vid busshållsplatsen vägen? Åh, sitter han fortfarande kvar? Är du säker? Jag har inte sett honom." Nästa dag gör du det, men bara för att du tänker på det.

Soppköket i din kommun delar ut flygblad. De behöver hygienartiklar till de kvinnor som inte har råd med trosskydd, laktosfria matprodukter till de hemlösa som blir sjuka av vanlig mjölk. De behöver mat för de som är hungriga och kläder till de som fryser.

Du har säckar fulla av avlagda kläder, skafferiet fyllt av torkade bönor och linser, spannmål och gryn och en budget som åtminstone skulle räcka till fyra paket bindor. Du väljer att inte gå dit. Du har inte tid. Du vågar inte. Du väljer att ignorera, för det är lättast så.

Du tänker på kvinnan vid ICA igen, dagen före julafton. Hur mår hon? Vad gör hon nu? Fryser hon? Är hon hungrig?

Du skjuter ifrån dig tankarna. Du går och lägger dig. Din mage gör ont av allt julgodis du har ätit. Runt granen står det presenter. Du är glad. Du väljer att inte tänka på kvinnan någon mer. Det blir bäst så.


En hel portion gröt står ute på din balkong och kallnar, den du ställde fram åt en varelse som inte finns men inte kunde avvara personerna du ser varje dag men som ändå blir osynliga för dig.