Det var den sista dagen innan sportlovet i åttan och vi satt och hade samhällskunskap. Vi lärde oss om fattigdom och ekonomisk kris, det var vår första lektion i ämnet och vi skulle fortsätta att utforska ämnet mer under resterande delen av året. Precis innan lektionen ska sluta räcker en klasskamrat upp handen och frågar "Varför trycker man bara inte mer pengar när de tar slut?"

Skrattsalvorna väntade inte. Alla i klassrummet började skratta, alla utom personen som hade frågat och läraren.

Även jag skrattade till en början när jag plötsligt frågade mig själv en sak. Vad var det jag skrattade åt egentligen? Vad var det som var så lustigt med min väns fråga?

Det jag insåg var att det inte var frågan jag eller resten av eleverna skrattade åt. Det var vår vän, personen vi brukar umgås med på rasterna och annars uppskatta. Vi satt där och skrattade åt en fråga vi själva visste svaret, och hånade hen för att hen själv inte visste det.

Vi satt där och skrattade åt att en person inte visste svaret på något vi ännu inte hade lärt oss i skolan.

Vi skrattade åt att hen hade räckt upp handen och frågat vår lärare någon hen inte förstod.

Och det var inte förrän jag fick där här insikten som jag förstod hur fruktansvärt elakt det egentligen var. För vad är det roliga i att någon inte kan? Varför sitter vi där och skrattar och hånar en person för att denne inte vet lika mycket som vi?
Varför föraktar vi okunskap så mycket?

Varför förväntar vi oss att alla ska kunna exakt det vi kan redan från födseln?

Och varför, varför tycker vi det är okej att håna folk för sånt? Att skratta åt en person som efter detta aldrig räckte upp handen igen? Att håna någon till tystnad, så att den inte längre vågar fråga om saker hen inte kan, och troligen aldrig kommer att förstå just tack vare att hen inte kan förmå sig att fråga i rädsla för att bli utskrattad igen?

Homosexuell propaganda

Propagandan är dina kyssar. De som du sätter på din samkönade partners läpper för att få känna närhet.

Propagandan är när ni håller handen på en gata i Moskva.

Propagandan är när du som lärare berättar för din 12 åriga elev att nej, det är inget fel på hen. Nej, det är normalt att känna såhär. Nej, du är inte ensam. Det är fler som du. Att förklara att hens kärlek till sin bästa vän av samma kön inte är smutsigt eller perverst.

Propagandan är din regnbågsflagga, eller ditt hår som inte är tillräckligt könsstereotypt, eller ditt sätt att hålla dig på som inte stämmer överens med den rollen du föddes in i, eller dina kläder som alltid är för avvikande, för fel.

Propagandan är att du och din partner vill vara föräldrar men inte vill skiljas åt för att rätta sig in i ett heteronormativt samhälle.

Propagandan är homosexualiteten i sig.

Vad vår skola och våra föräldrar har lärt oss sedan vi var små är inte sant. Allas åsikter är inte värda något. Du behöver inte alltid säga din åsikt. Din åsikt är inte alltid önskad. Din åsikt kan vara irrelevant, det kan vara dålig och den kan vara skadlig.

Ifall din åsikt handlar om att vissa personer förtjänar att brott begås mot dem tack vare kläderna de har på sig så är den dålig och skadlig.

Ifall din åsikt handlar om att vissa personer är mer värda för hur de ser ut och hur många kilon de väger så är den dålig och skadlig.

Ifall din åsikt är att människor inte förtjänar samma rättigheter och möjligheter som dig för att de har en annan läggning, ett annat kön, en annan hudfärg, en annan religion och allt annat man kan tänka sig, ja då är den dålig. Då behöver den inte yttras. Då skyddas den inte heller av yttrandefrihetslagen, då våra grundlagar även handlar om människors rätt till att finnas och ifall din åsikt kan ta friheten från någon annan person så har du inte heller rätt till att yttra den åsikter.

Ja, alla får ha åsikter. Men allas åsikter är inte lika relevanta, värdefulla och vettiga som andras. För jo, det finns vettiga åsikter och det finns även motsatsen.

wow låter det som att jag är för en diktatur nu????? jo kanske ifall det vore så att jag faktiskt då skulle kunna få samma möjligheter som alla andra och att mitt värde inte skulle ligga i mitt kön eller vad jag identifierar mig som