Det var den sista dagen innan sportlovet i åttan och vi satt och hade samhällskunskap. Vi lärde oss om fattigdom och ekonomisk kris, det var vår första lektion i ämnet och vi skulle fortsätta att utforska ämnet mer under resterande delen av året. Precis innan lektionen ska sluta räcker en klasskamrat upp handen och frågar "Varför trycker man bara inte mer pengar när de tar slut?"

Skrattsalvorna väntade inte. Alla i klassrummet började skratta, alla utom personen som hade frågat och läraren.

Även jag skrattade till en början när jag plötsligt frågade mig själv en sak. Vad var det jag skrattade åt egentligen? Vad var det som var så lustigt med min väns fråga?

Det jag insåg var att det inte var frågan jag eller resten av eleverna skrattade åt. Det var vår vän, personen vi brukar umgås med på rasterna och annars uppskatta. Vi satt där och skrattade åt en fråga vi själva visste svaret, och hånade hen för att hen själv inte visste det.

Vi satt där och skrattade åt att en person inte visste svaret på något vi ännu inte hade lärt oss i skolan.

Vi skrattade åt att hen hade räckt upp handen och frågat vår lärare någon hen inte förstod.

Och det var inte förrän jag fick där här insikten som jag förstod hur fruktansvärt elakt det egentligen var. För vad är det roliga i att någon inte kan? Varför sitter vi där och skrattar och hånar en person för att denne inte vet lika mycket som vi?
Varför föraktar vi okunskap så mycket?

Varför förväntar vi oss att alla ska kunna exakt det vi kan redan från födseln?

Och varför, varför tycker vi det är okej att håna folk för sånt? Att skratta åt en person som efter detta aldrig räckte upp handen igen? Att håna någon till tystnad, så att den inte längre vågar fråga om saker hen inte kan, och troligen aldrig kommer att förstå just tack vare att hen inte kan förmå sig att fråga i rädsla för att bli utskrattad igen?