Detta är en novell jag skrev till en skrivar-tävling i skolan. Tänkte posta den här bara för att.

Temat var "frihet"

Från ögonblicket hon föddes så satt hon i bojor. Tunga, kraftiga bojor som höll henne kvar på samma ställe livet ut. Bojor som tvingade henne att stanna kvar på den platsen hon så gärna ville lämna, bojor som förhindrade henne från att utforska världen som hon föddes in i. Där hon var född skulle hon även dö, i en herrgård hos en man vars ord skulle vara lag, och hennes lydnad var beviset på hans makt. Hon var som alla andra kvinnor på sin tid, ett sätt för hennes far att skaffa sig inflytande genom att lova bort henne till någon rik man. När hon var gift så var det hennes make som satt med makten över hennes liv, då var det hennes make som skulle bestämma över varje andetag och hjärtslag. För som kvinna var hon aldrig myndig. Som kvinna var hon alltid ett barn i det grymma samhällets ögon.

Hon var född i bojor, såsom alla kvinnor från hennes tid. Deras brott var deras existens och domaren var kyrkan och guden som de predikade om. Han som satt på sin tron i det blå och sades hata henne, hon som inte var skapad till hans avbild och aldrig till hans jämlike eller dotter. Domaren var samhället i sig och männen som byggde upp det. (Hon undrade ibland ifall det verkligen var guds hat som förtryckte henne och ifall skulden inte tillhörde männen som talade för honom.)
Hon var född i bojor och lärde sig kvickt sin roll i livet, men lät sig aldrig kuvas eller definieras av den. Bojor bar hon, javisst, men även fria män bar på tyngder. Även fast männen i hennes liv styrde över hennes val och möjligheter så fanns det saker de inte kunde kontrollera. Hennes tankar.

Hennes uppror låg i tankarna och i hemligheterna som hon bar. Det var dem hon kunde sjunka tillbaka i när världen blev för kall. Hon snörjde sin korsett hårt och såg den som sin rustning istället för något som förhindrade hennes andning och komfort, en ringbrynja som hon bar var dag som bevis för alla strider hon utkämpat genom att bara överleva till nästa dag. Hon talade aldrig utan att bli tilltalad och hennes röst löd klar när hon väl fick använda den. Hon talade heller aldrig utan att tänka och sade aldrig något som någon skulle kunna använda emot henne senare. Hon dolde kunskapen hon fått från sin broders böcker i fnitter och tomma blickar, tryckte tillbaka önskan om att en dag få sätta en man på plats och briljera med sin intelligens. Hennes pudrade ansikte och blodröda läppar var masken hon satte på sig varje dag, den som inga ögon kunde genomskåda.

Och hon bar på något annat. Hon bar på en hemlighet i form av en kvinna mjuk som dun och len som siden. En kvinna var skratt lät som klockor och läppar smakade sötare än de bakelser hon åt i sin ungdom. En kvinna vars lår skälvade när hon gick och vars höfter dansade medan hon skurade golven i herrgården, eller dammade tavlorna föreställande Herrar från förr. En kvinna vars värme om natten kunde få henne att känna sig trygg. Det var få nätterna de hade tillsammans då de inte hade råd att bli påkomna.

Hemligheten var kvinnan som fick hennes bojor av kvinnoförakt och förtryck att kännas som gjorda av bomull. Så länge de hade varandra så kunde hon glömma sin fångenskap.

I korsetten låg hennes stolthet, i orden låg hennes list och i sminket låg hennes trygghet. Men hennes lycka, hennes frihet låg i kärleken.