Det känns konstigt
För en vecka sedan så hade jag min sista föreställning av Romeo Julia. Det kändes konstigt, att lämna något en har arbetat flera timmar med varje vecka under månader. Att det bara var över sådär tvärt. Det känns konstigt att inte längre behöva vakna tidigt på morgonen på lördagen för att gå till teatern, eller komma hem sent på kvällen efter ännu en föreställning. Det känns konstigt att aldrig mer vara Gregory eller Rosalina. Aldrig slå till Elin på fingrarna under vår slagsmålsscen eller bli exaltrerad över Kim Edermans närvaro.
Och det känns samtidigt skönt, otroligt skönt, att äntligen ha tid över. Att äntligen kunna få sova ut, engagera mig politiskt och ha tid för mig själv. Visserligen varar den fritiden bara en kort stund, snart är det en ny föreställningsperiod med nya roller, nya karaktärer att utforska och nya möjligheter att utvecklas i en, förhoppningsvis, positiv riktning.
För det är det jag har gjort under min tid på Roj, utvecklats.
Jag har alltid varit intresserad av teater men har sett det som något som inte var möjligt för mig, delvis på grund av att jag inte har kunnat prata ordentligt men även på grund av min synliga funktionsnedsättning. Eftersom att många teatrar har auditions så har jag känt att jag inte skulle ha haft en chans att engagera mig då jag har känt att ingen skulle vilja anställa en halt person med ortos. Jag har till och med fått höra det på en casting för en film, att min ortos är för synlig för att jag ska kunna få roller i större produktioner.
RoJ är bra på det sättet. Alla som är med brinner för teatern, och alla får vara med oavsett erfarenhet eller utseende. Det är inga auditions, inga krav (förutom engagemang) som man måste uppfylla.
Jag har även alltid varit blyg. Jag har även alltid haft svårt för att ta kontakt med folk. Jag har även alltid varit osäker på hur jag ska agera i sociala sammanhang. Min röst har ofta svikit mig under presentationer i skolan, jag har stressad mig igenom orden och varit virrig.
Men nu, nu när jag har spenderat månader med att lära mig prata på rätt sätt, så har det sakta börjat försvinna. Jag har även blivit mer ansvarsfull, vilket man behöver vara när man är med i en produktion. Det går inte att inte ta det seriöst, eller strunta i repetitioner för att en inte känner för att gå. Jag har fortfarande en lång väg att gå och mycket att förbättra i min rollgestaltning men det går an.
Jag har visserligen varit med i en föreställning tidigare, "Momo", men det var en mindre roll med färre repliker och då var jag inte duktig. Då talade jag snabbt, tyst och otydligt. Det var i Romeo Julia som jag faktiskt blev stolt över min insats.
RoJ har även gett mig så mycket annat. Jag har fått så många underbara vänner under de här månaderna, vänner som har gjort mig så glad när jag har behövt uppmuntran och jag har även lärt känna många nya människor i olika åldrar.
Så därför tackar jag för den här tiden. Tack för dessa underbara månader, och jag hoppas att får träffa alla snälla personer från ensamblen i fortsättningen.
Och tack RoJ, för mitt A i betyg inom Retorik. Jag tror knappast att jag kunde ha gjort det utan denna erfarenhet.