Rullstolar och bebisröster

När jag var femton år gammal så satt jag i rullstol. Det var under tiden jag förlängde mitt ben. Jag har gjort det flera gånger, förlängt mitt ben, men inte förrän den här gången så insåg jag hur annorlunda jag blir behandlad. När jag var mindre så var det naturligt för mig att människor pratade med min mor istället för mig. De gjorde de även när jag stod på två ben. "Vad heter hon? Vad har hon på benet?"
 
Ja, jag var mycket mindre de andra gångerna jag förlängde benet och såg ännu yngre ut än vad jag var så det var ju bara naturligt att de frågade min mamma istället för mig. Men nu, när jag satt i rullstol som femtonåring, så började jag inse att alla de gånger de hade frågat min mamma varför jag satt i den så hade det inte berott helt och hållet på min ålder, utan på rullstolen i sig.
 
För saken är den att när du sitter i rullstol så blir du en annan människa. Personer talar till dig på ett helt annat sätt, ifall de talar till dig överhuvudtaget. När du sitter i en rullstol så förutsätter de som möter dig att du är förståndshandikappad istället för funktionsnedsatt. (Och som om det någonsin finns en legitim anledning till att behandla vuxna människor som barn, oavsett förstånds-eller funktionsnedsättning)
De talar till dig i samma ton som de talar till bebisar, eller sina katter. De frågar din mamma om ditt namn och ålder och vad du har gjort med ditt ben, eller din jämåriga kompis som kör dig. De tror att du inte ser deras blickar eller hör hur de talar till varandra om dig.
De blir förvånade när du svarar på deras frågor själv och ser förolämpade ut när du ifrågasätter varför de inte pratar direkt till dig istället.
 
Vi har talat mycket om fördomarna om folk där det kommer till kön, religion, hudfärg och sexuell läggning, men det talas så ytterst lite om funktionsnedsättningar.
 
Det höjs inga ögonbryn när någon talar till nästan vuxna människor som sitter i rullstol som om de vore barn. Det ifrågasätts inte när en annars politiskt medveten person använder "cp" eller "efterbliven" som skällsord. Det ses okej att fråga "Hur känns det att ha det där på benet?" även fast jag tidigare har sagt att jag har haft det där hela livet, eller när denne på något annat sätt uttrycker sig "ableistiskt".
 
Vi måste börja höja rösten och ifrågasätta. Vi måste krossa fördomarna och stereotyperna om oss som sitter i rullstol eller på något annat sätt har en synlig funktionsnedsättning.
 
Och vi måste ses som människor innan vi ses som 'handikappade'.

Novell: Bojor

Detta är en novell jag skrev till en skrivar-tävling i skolan. Tänkte posta den här bara för att.

Temat var "frihet"

Från ögonblicket hon föddes så satt hon i bojor. Tunga, kraftiga bojor som höll henne kvar på samma ställe livet ut. Bojor som tvingade henne att stanna kvar på den platsen hon så gärna ville lämna, bojor som förhindrade henne från att utforska världen som hon föddes in i. Där hon var född skulle hon även dö, i en herrgård hos en man vars ord skulle vara lag, och hennes lydnad var beviset på hans makt. Hon var som alla andra kvinnor på sin tid, ett sätt för hennes far att skaffa sig inflytande genom att lova bort henne till någon rik man. När hon var gift så var det hennes make som satt med makten över hennes liv, då var det hennes make som skulle bestämma över varje andetag och hjärtslag. För som kvinna var hon aldrig myndig. Som kvinna var hon alltid ett barn i det grymma samhällets ögon.


Hon var född i bojor, såsom alla kvinnor från hennes tid. Deras brott var deras existens och domaren var kyrkan och guden som de predikade om. Han som satt på sin tron i det blå och sades hata henne, hon som inte var skapad till hans avbild och aldrig till hans jämlike eller dotter. Domaren var samhället i sig och männen som byggde upp det. (Hon undrade ibland ifall det verkligen var guds hat som förtryckte henne och ifall skulden inte tillhörde männen som talade för honom.)
Hon var född i bojor och lärde sig kvickt sin roll i livet, men lät sig aldrig kuvas eller definieras av den. Bojor bar hon, javisst, men även fria män bar på tyngder. Även fast männen i hennes liv styrde över hennes val och möjligheter så fanns det saker de inte kunde kontrollera. Hennes tankar.


Hennes uppror låg i tankarna och i hemligheterna som hon bar. Det var dem hon kunde sjunka tillbaka i när världen blev för kall. Hon snörjde sin korsett hårt och såg den som sin rustning istället för något som förhindrade hennes andning och komfort, en ringbrynja som hon bar var dag som bevis för alla strider hon utkämpat genom att bara överleva till nästa dag. Hon talade aldrig utan att bli tilltalad och hennes röst löd klar när hon väl fick använda den. Hon talade heller aldrig utan att tänka och sade aldrig något som någon skulle kunna använda emot henne senare. Hon dolde kunskapen hon fått från sin broders böcker i fnitter och tomma blickar, tryckte tillbaka önskan om att en dag få sätta en man på plats och briljera med sin intelligens. Hennes pudrade ansikte och blodröda läppar var masken hon satte på sig varje dag, den som inga ögon kunde genomskåda.


Och hon bar på något annat. Hon bar på en hemlighet i form av en kvinna mjuk som dun och len som siden. En kvinna var skratt lät som klockor och läppar smakade sötare än de bakelser hon åt i sin ungdom. En kvinna vars lår skälvade när hon gick och vars höfter dansade medan hon skurade golven i herrgården, eller dammade tavlorna föreställande Herrar från förr. En kvinna vars värme om natten kunde få henne att känna sig trygg. Det var få nätterna de hade tillsammans då de inte hade råd att bli påkomna.


Hemligheten var kvinnan som fick hennes bojor av kvinnoförakt och förtryck att kännas som gjorda av bomull. Så länge de hade varandra så kunde hon glömma sin fångenskap.


I korsetten låg hennes stolthet, i orden låg hennes list och i sminket låg hennes trygghet. Men hennes lycka, hennes frihet låg i kärleken.

tonky.webblogg.se

En blogg som handlar om min vardag och typ hbtqa+, feminism, sexism, respektlösa människor och ankor.

RSS 2.0