Novell: Att flyga utan vingar
Kände för att posta en random novell nu så woho
----
När hon var liten, ungefär fem år gammal, så brukade hon fantisera om att hon var en fågel. Hon mindes en gång när hon hade ställt sig på hustaket och varit alldeles säker på att ifall hon sträckte ut armarna och flaxade lite så skulle hon kunna flyga. Hennes mor tvingade ner henne innan hon hade fått chansen att testa.
När hon blev äldre och hennes livliga fantasi avtog allt mer så kunde hon inte längre låtsas. Förut så kunde hon nästan känna vinden under sina icke-existerande vingar men inte nu längre. Hon kunde inte ens se vingarna framför sig, och inte heller tänka sig känslan av att flyga iväg från sin familj och allt som det innebar.
Men varje år, oavsett hur gammal hon blev, så önskade hon sig att hon var en fågel på sin födelsedag. Varje gång hon blåste ut ljusen så bad hon om att få vingar. Hennes önskning inträffade aldrig.
När hon var 16 år så lämnade hennes far henne. Han dog i sviterna av cancer.
Hon grät inte på hans begravning. Varför skulle hon gråta? Han var i himlen nu och fick vila.
När hon var fyrtio år och hade familj och barn så dog hennes mor. Då grät hon, och hon grät och grät och grät. Hon visste inte varför hon sörjde sin mor så starkt men inte sin far och det hade hon skuldkänslor över.
När hon var femtio år flyttade hennes äldsta son hemifrån och när hon var femtiofem år så lämnade även hennes yngsta dotter henne.
När hon var sextio år så drabbades även hon av cancer. Hon var inte rädd för att dö, inte under hela behandlingen. Den misslyckades med att eliminera cancercellerna, och hon blev tillslut så sjuk att hon spenderade dagarna i sin säng, för svag för att ens röra sig.
Och plötsligt så var hon tillbaka på hustaket igen. Hustaket som hon hade stått på för så länge sedan. Hon sträckte ut armarna och gick rakt ut i intet.
Och hon flög.
----
När hon var liten, ungefär fem år gammal, så brukade hon fantisera om att hon var en fågel. Hon mindes en gång när hon hade ställt sig på hustaket och varit alldeles säker på att ifall hon sträckte ut armarna och flaxade lite så skulle hon kunna flyga. Hennes mor tvingade ner henne innan hon hade fått chansen att testa.
När hon blev äldre och hennes livliga fantasi avtog allt mer så kunde hon inte längre låtsas. Förut så kunde hon nästan känna vinden under sina icke-existerande vingar men inte nu längre. Hon kunde inte ens se vingarna framför sig, och inte heller tänka sig känslan av att flyga iväg från sin familj och allt som det innebar.
Men varje år, oavsett hur gammal hon blev, så önskade hon sig att hon var en fågel på sin födelsedag. Varje gång hon blåste ut ljusen så bad hon om att få vingar. Hennes önskning inträffade aldrig.
När hon var 16 år så lämnade hennes far henne. Han dog i sviterna av cancer.
Hon grät inte på hans begravning. Varför skulle hon gråta? Han var i himlen nu och fick vila.
När hon var fyrtio år och hade familj och barn så dog hennes mor. Då grät hon, och hon grät och grät och grät. Hon visste inte varför hon sörjde sin mor så starkt men inte sin far och det hade hon skuldkänslor över.
När hon var femtio år flyttade hennes äldsta son hemifrån och när hon var femtiofem år så lämnade även hennes yngsta dotter henne.
När hon var sextio år så drabbades även hon av cancer. Hon var inte rädd för att dö, inte under hela behandlingen. Den misslyckades med att eliminera cancercellerna, och hon blev tillslut så sjuk att hon spenderade dagarna i sin säng, för svag för att ens röra sig.
Och plötsligt så var hon tillbaka på hustaket igen. Hustaket som hon hade stått på för så länge sedan. Hon sträckte ut armarna och gick rakt ut i intet.
Och hon flög.
Kommentarer
Rosanna K
du är fin
Svar:
Tonky
Vic
Underbara, underbara individ. Önskar jag kunde krama din själ.
Svar:
Tonky
BästabåsetiKS
Du skriver så fint. ;_;
Svar:
Tonky
lawen
helt fantastiskt skrivet, en av mina favoritnoveller tbh
Jack
Wow, riktigt fint skrivet.
Trackback
