Jag kämpar, jag lovar.
Det är något jag har hört ofta, oftast har det varit i skolan och relaterat till idrotten där som jag sällan deltar i. Just den där meningen får jag höra direkt efter jag har förklarat varför jag, för tredje gången den månaden, inte har med min idrottskläder. När jag förklarar för dem att mitt ben gör ont, att jag har fått skavsår av min ortos.
"Låt inte ditt handikapp hindra dig!"
För hur var det nu, vad är egentligen ett handikapp? I mångas ögon verkar det bara vara en ursäkt, en bortförklaring man kommer med när man inte vill kämpa eller när man bara är för lat för att anstränga sig.
Att vi med funktionshinder, även ett sånt litet som jag har, kämpar varje dag och att det ibland inte räcker är otänkbart. Att vi inte låter våra sjukdomar hindra oss, utan faktiskt är oförmögna att göra något oavsett hur mycket vi vill kunna verkar vara bortom människors förstånd.
För att kalla mig med ett funktionsnedsatt ben för lat, kalla någon med ADHD för ouppfostrad och säga till någon med depression att bara rycka upp sig är lättare än att se bortom sitt egna privilegierade sinne och kropp.
Vi låter ju bara våra sjukdomar hindra oss, trots allt.
Det är alltid lätt för någon som inte levt ditt liv att kommentera hur du ska leva. Det är som när folk kommenterar överviktigas livsstil och tycler att de tär så lätt, " de borde bara rycka upp sig" och "sluta äta" och "börja röra på sig" .. hade folk alltid haft den styrkan så hade ingen haft sådana problem. Det är så med depressioner med, de som aldrig har haft dem, tror att det är ett påhitt av folk som mår dåligt. Det finns ju synliga och osynliga handikapp. Man kan se det på olika sätt att din idrottslärare vill rycka upp dig, självklart så vet hen inte om du har ont just idag, skulle hen (varför hen.. lol) kanske sluta att fråga dig, kanske denne tror att du på något sätt tror att läraren tappat hoppet om att du en dag kanske vill joina. Lärare tänker mkt så, för det händer att folk som alltid säger nej, eller mår dåligt, eller har oont kanske vill vara med en dag, men känner att man ändå aldrig kunnat orka med, fått ont osv. Men det är klart att det låter så simpelt, "låt inte ditt handikapp hindra dig".. Jag har känt dig sen du var liten och jag har alltid sett dig som en person med ljus i själen, man blir alltid glad över att se dig, du verkar ha en styrka till att ta dig kraft till det du vill göra. Kanske är det det som läraren också ser och vill ge dig en chans att säga ja. Sen är det i slutändan alltid ditt val. Men självklart kommer det alltid finnas folk som inte förstår och som tror att man nästan kan välja att "bli frisk" om man bara vill. Folk vill nog hellre se det på det sättet, det är lättare att hantera...
På tal om idrott.. Jag tillhörde den lata gruppen av elever som lämnade kläderna hemma med flit.. men jag ångrar inte det heller, jag föredrar att se det som att jag hade karaktär nog till att inte göra ngt jag inte ville, och det är så det ska vara! haha... kram <3
Oj.. sorry för värsta boken!
Tack för den fina kommentaren, Gabriella. c:
Personligen så har jag alltid sett upp till dig. Inte bara för att du kämpar, utan också på grund av perspektivet mitt eget liv och de few and far between ögonblicken jag då och då får av 'X har gått, går eventuellt just nu, igenom något jobbigare än det här, och se så bra de har lyckats'. Inte för att ens utsida alltid speglar hur man känner eller det man varit igenom, men ett skratt och ett leende med någorlunda rak hållning ger ofta intrycket av lycka och god hälsa, i alla fall i mina ögon.
Personligen så har jag en deprimerad partner, samt gått igenom ett flertal olyckligheter, så som att få veta att min mor har cancer och ett åt senare hitta en 7 X 8 cm klump i vänster bröst, som då genast måste opereras bort. Min bästa vän har visat sig transsexuell, och jag är den sista som ännu har svårt att använda 'han' och säga hans nya namn. Men jag blir ändå oerhört glad av att vara med dig, och det ger mig ett perspektiv på att ja, olyckligheter fortsätter. De suger och de gör ont och de läker långsamt och de gör en besviken. Men man kan fortsätta vara en egen individ, åstadkomma det man vill, t.om komma på det man vill!
Jag har aldrig sagt hur mycket du har lyft några av mina dagar, inte många men mer än en handfull. Antagligen för att du alltid har skrämt mig, och fått mig att känna mig skamsen. Över att inte vara smart nog, vacker nog, stark nog eller att jag inte är tillräckligt informerad och ställningstagande. Men du ger mig också något att se upp till.
Jag var kär i dig under en kort tid, och gick sedan över i dyrkan. Nu set jag dig som en förebild, även om du inte gör det jag vill göra och inte vill dit jag vill. Bortsett lycka, framgång och god hälsa dvs. Jag känner att jag behövde säga allt till dig på något sätt, och det var här det fick bli. Förlåt om jag skrev en rejäl bit off topic från the post, men ja. Så blev det ^w^'
