Många har upplevt känslan av att inte passa in.
Det kan handla om olika saker, och många har nog upplevt det. Jag har upplevt det ett flertal gånger i olika sammanhang.

Till exempel efter sommarlovet, när ens vänner pratar om sina utlandsresor och man själv sitter där och är tyst. För att en lov hemma i förorten är inte så mycket att skryta med. Att man hade råd att gå på Gröna Lund en gång den sommaren är inte heller så mycket att hänga i granen, för ens vänner har varit i London, New York, Florida och Venedig. De har varit på nöjesparker, husvagnssemstrar och hos släkten i Falun.

En annan känsla, en som vid vissa tillfällen är värre och som inte så många tänker på är att överhuvudtaget befinna sig i stan med rullstol. För hur många butiker finns det egentligen som man kan vara i?

Antingen är trösklarna för höga eller så har de ingen ramp eller hiss. Ibland så är det för trångt inuti butiken, och ibland så är man inte ens välkommen. Ibland faller man under kategorin 'barnvagn'.

När jag lämnar rullstolen så passar jag fortfarande inte in. Jag kan inte längre räkna gångerna då jag uppgivet har lämnat en skobutik för att inte en enda sko passade över min ortos, eller gångerna då jag ytterligare besviket lägger ifrån mig byxorna jag vill ha i en butik för att benen på dem har varit för smala, och min ortos alldeles för stor. Att de enda byxor som passar är de som är tre storlekar för stora i midjan och tjugo centimeter för långa i benen.

Det jag pratar om är den där jobbiga känslan jag får när jag inser att meningen "De här byxorna passar" betyder något helt annat för mig än vad de gör för andra.

Känslan av utanförskap.